Jag blev så förvånad av min reaktion. Och skamsen. Det började med att jag hörde att kronprinsessan Victoria delat ut pris på Gaygalan. Någon beskrev hur han skrek av glädje när hon äntrade scen. Fick kanske lite gåshud när jag hörde det. Dagen efter kollade jag upp klippen som finns. Och började gråta. Tårarna rann. Rann för att jag blev rörd av publikens glädje över att hon stod där på scen. Men jag kände hur pinsam jag var. En stund senare såg jag om klippen, tårar åter nerför mina kinder. Ser en tredje gång, tårar rullar igen. Då fotar jag det hela. Fotar mitt gråtande fejs. Visst gillar jag Svensk Damtidning men inte kan jag väl vara en sådan royalist? Tror, hoppas för min stolthets skull, att det har mer att göra med att hovet tillslut, om än sent, tar ställning för sina medmänniskor i en värld som känns allt hårdare och fördömande.

Rosa Parks

Hon skulle ha fyllt hundra år idag. Men hon dog 92 år gammal. Har tänkt mycket på hennes mod den där gången då hon vägrade lämna sin plats på bussen till en vit man. När tog hon beslutet, var det planerat eller kände hon där och då att nu får det vara nog. Hur det än var ger det mig gåshud för det var så sjukt coolt, så sjukt modigt, så sjukt mäktigt.

Grace var ihop med Dolph. Vilket lyft för honom. I min värld är Grace bland det mäktigaste som finns, så mäktig att min katt Miss Jones är döpt efter na.

Grace Jones - I've Seen That Face Before (Libertango)

Jag ska till jobbet nu. Det är egentligen inte synd om mig, men det känns så, det är så tidigt och mörkt och lite kyligt och jag vill faktiskt bara sova och leka med katterna och se saker som är roliga på nätet.

Här sitter jag glad med halvöppen gylf. Eller här satt jag igår glad med halvöppen gylf.

Ingen bra dag. Vaknar utan koll på något, bara en känsla av att det är något jag borde ha koll på. Ser på mejlen ett möte jag missat. Skickar mejl men förstår inte att skicka, klickar fel och hamnar i inkorgen. Ska skicka till flera, något jag kunnat, lyckas inte med det heller. Tillslut på krångligs vis lyckas jag. Sen pratar jag i telefon, dels för att höra om jag kan göra mig förstådd, att det är ord som kommer ur min min, ord i meningar, det är det. Jag släpper tanken på att jag fått en stroke.

Det är månen från imorse. Så stor den var, så lågt den låg. Det var ganska fantastiskt. Jag ville ringa någon, ville ha någon att dela synen med. Bara sucka i kör hur fin månen var. Jag gick till jobbet och när månen försvann bakom husen skyndade jag fram, ville se den bakom knuten, men månen var inte där på himlen jag trodde den skulle vara när knuten var passerad, den låg lägre, gömd bland träden.

Fantiserar om den här bilden. Inte så att jag vill vara Talitha Getty och dö trettio år ung av heroinöverdos, men jag vill vara en skymning på ett tak i Marrakech med en cool man, jag vill ha kaftan och vara lyxig och flott, att tiden ska stå still och livet leka. Och så ska sådant där ljud från exotiska städer som de har i filmer höras nedanfrån gatan. Så ser mina fantasier ut.

Där ute är det grått, snön är tung och blöt. Den smälter när den landar på kappan och halsduken, den suger sig in och gör kläderna sura. Snart ska jag ut igen, ska traska till mamma för måndagsmiddagen med syskonen och mormor och andra. De är bra grejer de där måndagsmiddagarna.

I Am What I Am - George Hearn - La Cage Aux Folles

Denna låt var min pepplåt numero uno i höstas. Den har varit det förr och den kommer bli det igen. Första gången jag hörde den var det Jan Malmsjö som sjöng och jag var nitton år och full av pillerhormoner och oro, jag såg ut som skit och var hemskt mycket modigare och ensammare än jag är idag. Sen finns den med Shirley Bassey och med så många fler, med denna George Hearn också. Texten är magisk, typ visa oneliners i överflöd eller något. Iaf tycker jag det, och de funkar lika bra på svenska.

Tillslut kom jag ut, min vän träffade inte sin mor, han träffade mig, vi gick ner till bildmuseet, vi såg alla utställningar, en, den vi kanske tyckte bäst om, var som en nattklubb i en storstad, det blinkade och glittrade och gnistrade och folk satt som slukade av det hela. Vi med. Bildmuseet är sex våningar konst, olika utställningar på varje våning, det är mäktigt.

Det är söndag idag, jag kommer inte igång. Jag väntar, ska träffa en vän om inte han ska träffa sin mamma. Eh . . .

Shirley Bassey TO GIVE Io Per Lui

Har varit sjuk, kanske haft magkatarren from hell, kanske haft magsjuka. Inte lyckats äta och sova och vridit mig i magsmärta och tillslut kräkts. Sen blev allt bättre, sen har jag sovit, tre nätters förlorad sömn har tagits igen under två dagar och en natt.  Och den lilla ordning jag haft har rasat, jag har rasat, blivit skitig och unken, fett hår och torr hy, disk och kattsand öppnade kuvert överallt. Smutsiga trosor i travar på bord och byråer. Och nu, mitt i allt det här sitter jag och lyssnar och njuter av bombastiska sorgsna ballader. Det är det jag vill göra, inte städa, inte röja, inte rengöra.

Patty Pravo - Se perdo te (1968)

Barnet på bilden är dött, det är ett sådant foto som togs förr för att hedra den döda, som ett minne. Klä upp fint och försöka skapa en levande situation. Men bakom barnet sitter en mörk skugga, någon klädd för att inte synas, någon som ska hålla barnet sittande. Den då levande personen på den här bilden skrämmer mig mer än det döda barnet.

Så blev jag panikslagetless på min mobil, den som sakta föll sönder, snabbt la av, den som ringde upp, skickade tomma sms, den som var så känslig på beröring att allt sattes igång ostoppbart. Så less blev jag att jag efter att kämpat med att på svara på någons sms gick in på telia och klev ut med en smartfån. Och med smartfånen klev instagram in i mitt liv, på fyra dar har jag inte gjort mycket annat än instagrammat. Jag bara öser ur mig bilder och vill se än fler. Vill dyka omkring, slukas, av ytligheter, av vackra saker, av glittrande lampor och hus och granar, av kläder och snö. För att nå någonslagsmättnad följer jag rika tjusiga ryskor (lena perminova, ulyana sergeenko mfl), som lever jetset liv, jag följer fina vänner, jag följer spännande bekanta. Och just nu vill jag inte göra annat, bort från ord och frossa i bild. Och på Instagram ska jag vara extra vacker, med massa filter och oskärpa, mitt hem ska få tindra och allt ska visas upp i så vackra sidor och genom skimmer som suddar bort allt vardagligt.

Judy Garland - Have Yourself A Merry Little Christmas

Bing Crosby & David Bowie - The Little Drummer Boy / Peace On Earth

Dessa Jeans har jag haft i tio år, köpte dem i Indien, de var hemskt omoderna då,hög midja och ett 70-tals skrev, alltså lite bylsigt och inte så slickat. Kunde känna mig medelålders i dem ett tag, sen kände jag mig fashion, när åren gått och modet ändrats. Ett lugnt kom över mig och en aptit väcktes när de senaste åren med filmarbetet och olycka tog slut, inget mer grävande i det förflutna, bara en vila i nuet så nu har jag gått upp lite i vikt. Blev inte mer kurvig, snarare lite mer spolformad, men något har ändå satt sig på rumpan för de här jeansen stramade åt och ett litet hål spräcktes fram på den ena skinkan.