När kvällen blev natt såg jag först det här, sen det här.

min lördag

Före, under och efter tvätten. Jag har suttit i soffan, jag har legat i den. Jag har nästan somnat. Kom inte utanför dörren. Gjorde inget försök att komma utanför dörren. I timtal har jag sett på internet, sett sidor utan mening, har sett playtv, har chattat. Inte en enda gång har jag använt min röst. Och siameserna har sovit i all den rena tvätten, som inte las in i lådorna, utan blev liggande i hallen.

Ingrid Bergman - Short clip from a swedish interview

Jag blev kvar på deras kontor. Jag drack té. Vi gaggade. Jag sa: Har inga vänner kvar, varför tror ni annars jag skulle bli här på en helgkväll. Det blev tyst en stund, jag försökte få det till ett skämt, men det gick inte.

En timme senare var jag på ett högt tak med två av dem. De kollade locations till den film de ska spela in. Jag följde bara med. Där var vi ett tag. Så tog vi oss ner. Genom en lucka, ner för en stege, över ett galler där man såg salen långt nedanför oss, det fanns varijar som spände över gallergolvet, det var mörkt. Genom gallret såg vi folk röja undan på scenen långt där nere. Vi tog en hiss. Vi skildes åt.

Tvättar idag. En halvtimma har gått av de tre timmar som är min tvättid. Jag kommer inte komma i ordning idag. Jag kommer inte ens försöka.

Har fått nya arbetskläder. Det är veckans bästa. Allt jag haft sen tidigare är ett par byxor och en väst som var till sommarvikarierna för två år sen. Så nu, efter ett och ett halvt år som anställd har jag kläder. Denna skjorta. En gul tunika. Ett par mörka byxor. Och så de där gamla, de jag fick förra våren.

Något med den här skjortan är bekant. Jag känner mig milleniumskift:ish. Kanske till och med 90-tal. En tid då jag hade kort kort lugg och mörka ögonbryn, en brunrosa läppenna och beiga läppar.

Vaknade intrasslad i täcken och lakan. Vaknade svettig. Vaknade en halvtimme innan klockradion skulle väcka mig.

Nyponsoppan gjorde jag för tjock. Det gör jag nästan jämt, utom sist, då blev den för tunn.

Äta no12

Morgonens frukost. Nyponsoppa, té och paltbröd med skinka.

Imorgon flyttar min syster Signe till Uppsala. Det här var vår sista kväll ihop innan hon flyttar hemifrån.

Vi åt falukorv och snabbmakaroner. Vi såg 30 rock. Vi fotade oss ute i trädgården. Jag frös om fötterna i det kalla gräset. Vi tog tuggor av sura bär och frukter från buskar och träd.

När jag gick hem gick solen ner. Systrarna följde mig en bit på vägen. Luften var rosa.

Imorgon bor inte Signe i umeå längre.

Längst ner i alla lådor nu, i alla burkar. Skrapar från botten det jag målar ansiktet med. Pressar det sista ur tuber, flaskor. Äter grönsaker som är lite för vattniga, lite för mjuka. Det är tio dagar kvar till lönen. Och jag har femtiokronor på mitt konto.

Är längst ner i troslådan också. Tio år gamla trosor som en gång hade låg midja har förvandlats till slappa saker som ideligen ger en hängande gren och måste dras upp till över höftbenen. En rödnoppigbikinilinje och en hög troskant. Så ser jag nu ut i underkläderna.

Tvättid på lördag. Hoppas jag har tvättmedel.

Äta no11

Igår bjöd Kattis på Salmorejo. Hon berättade hur hon gjort och idag gjorde jag en själv.

Lill Lindfors - Låt Mej Va De E Bra

Rick van nutter tog alla Anita Ekbergs pengar. De var gifta och han svindlade henne. Han tog till och med hennes Djonk som hon låtit bygga. Det är iaf vad Antia sa i en intrevju på 90-talet.

Anita hade alltså en Djonk som hon gled omkring i. Och den snodde skummet Rick från henne. Hur såg det hela ut, hur gick det hela till. Jag får bilder och undrar.

Jag tog mig till en fest igår. Mina ögonbryn var nästan svartmålade. Det var som om jag inte kunde få dem nog mörka. Jag hade halsdukar i lager på mig. För festen skulle vara ute, nere vid älven, bland skog, en bit från bebyggelse.

Jag var där i två timmar. Vid den första tystnande, första sekunden utan sällskap gick jag. Ut i mörkret, på väg mot cykeln. Förr hade jag härdat ut, pratat med någon bekant. Haft tålamod att vänta på nya samtal. Nuförtiden blir jag osäker och går lättat hem. Eller cyklar.

För tio kronor blev den min. Denna dräkt av blus och kjol. Den påminner om något laxrosa jag inte köpt för att jag inte förstod dollar. Men tio kronor förstår jag.

Igår lyssnade jag på Dire Straits. Pappa brukade spela dem i bilen när jag var barn. När jag gick och la mig drog jag på mig en skjorta mamma sydde till pappa medan de fortfarande var gifta. De skildes 1984.

Hm. . . . . Något måste det ju betyda, hos någon, mest troligt pappa, finns mina tankar på ett omedvetet plan.

Rita Hayworth in the movie "Gilda" saying "johnnie"

Är needy. Ringer, utan att ha något att säga, till vänner, som inte har något att säga. Needyheten i mig växer med de haltande konversationerna. Något i mig behöver ett utlopp.

en röd blus

Den sitter konstigt över axlarna. Mina breda får inte plats i dess små. Men tio kronor kostade den och så känner jag mig som urstigen ur en Pedro Almodovar-film. I västerbotten räcker det med rött och glittrande knappar för att den känslan ska komma över mig.