Kristi himmelfärdsdag

Vaknar innan kl sju. Solen har redan värmt upp min lägenhet. Min nacke är blöt av svett. Trots att jag är så trött att ögonen är svåra att hålla öppna, kliver jag upp, ut på uteplatsen, vattnar rosorna och ser ut på den öde gatan. Det är Kristi himmelfärdsdag så många är lediga och sover istället för att ta sig till jobb och skola.

Tar en banan, drar på mig mina träningstajts. De sitter åt över skrevet, mer än vanligt, får en bullig cameltoe. Tänker en stund att den är fin, sexig. Vickar på höfterna och den rör sig under tyget. Den är ändå ovanligt stor. Påfallande stor. Drar på mig en tröja, den slutar i midjan. Toen syns tydligt, det blanka tyget över. Fotar den, funderar på att skicka bilden till någon. Tänker att så här kan jag inte se ut nu, inte ut och gå i. Tar en annan tröja, en större, som hänger ner över rumpa och skrev. På med solglasögonen, i med hörlurarna, nycklar i handen, går ut.

Lyssnar på febriga stråkar som tycks handla om längtan, fysisk längtan. Om kåthet. Från filmer där kvinnan är vacker och ett mysterium. Le Mepris, Marnie, Vertigo, A lizard in a womans skin. Går över ängarna, i de blanka lila och orangea tajtsen, den blå tröjan med Champion tryckt i vitt och rött, de orange, rosa, vita skorna, de blåa oljeblanka shadesen.

Ser min skugga i gräset, de smala benen tycks ännu längre, axlarna så raka. Tänker att jag ser ut som Antonius Block. Max von Sydow med sitt blekta hår och ögonbryn. Den kantiga gängliga kroppen. Men med inslag av något plutigt. Min mjuka underläpp, överläppens kurva, brösten, rumpans runda skinkor. Utan krigets tyngd på mina axlar och döden i hasorna. Rödblont hår som fladdrar kring en skalle med tankar på sin egen uppenbarelse. Självmedvetet stegande fram. Utanför min port gör jag en extra gir ut, så jag ska se mig i helfigur i glasdörrens spegling.

Liggandes i soffan får jag en snap av en ung man. Han frågar hur läget är + en bild av sitt ansikte. Jag svarar trött + bild av mitt ansikte. Sen följer två dick pics från honom. Jag svarar att jag har hår på fittan idag och inte orkar något,  hör inte av honom mer.

En av dessa arbetsnätter.

Himlen blev aldrig svart i natt. Den lyste blått i det mörka. Snart kommer den inte ens bli mörk. Det blåste åter kalla vindar genom avdelningarna. En kvinna som bor där blev störd av den lilla flickan på stolen. Hon undrade vad jag skulle göra med na. Jag hade inget svar. Såg ingen flicka, såg inget som kunde tas för att vara en liten flicka. En annan kvinna vaknade förskräckt, såg bort mot något. Jag försökte få kontakt, men med öppen mun och redo att kravla iväg såg hon bara förbi mig, mot en och samma punkt. Tillslut bröts förtrollningen, vi fick kontakt och hon gick på toaletten. Hon frågade då vem det varit som skrek så hemskt? Hade inget svar igen, för inget skrik hade jag hört. Hon log, la huvudet rart på sne och ögonen blänkte.

Resten av natten flöt på. Inget konstigt. Bara en liten oro bland de boende, som att när det larmade så larmade tre. Och de där kalla vindarna, som svepande, virvlade runt mig.

Powernap.

Att komma hem en tidig morgon, hänga för fönstren för att hindra ljuset, äta frukost, lägga sig, somna och sova bort dagen är inget problem. Det är till och med en njutning. Men dagar som denna, första jobbnatten av flera väntar. Då ledigheten styrt om dygnsrytmen och jag vaknar 9:30 på morgonen, då en tupplur måste tas senare på eftermiddagen. Att stänga ute ljuset, ligga i sängen, höra ventilationen, ljud från trapphus och de andra lägenheterna. Ljudet från utanför, bilar som passerar, prat, balkong och bildörrar som stängs. Alla ljuden når mig dämpat. Känna slummern komma, hur jag sugs ner i dimman, det blir nästan mörkt, ljuden slutar höras. Just innan slummern blir sömn vill jag vakna, vill ut och andas frisk luft, höra ljuden klart och tydligt. Väcker mig, öppnar dörren, ut och andas. Intalar mig att jag fått en powernap.

Mötas

Jag såg honom igår, han kom gående mot mig, i täten av ett killgäng. Blev glad över att jag skulle få säga hej, vi som inte setts på riktigt på så länge, bara chattat och snappat lite. När han kommer upp nära mig så är det inte han. Jag tänker att jag såg fel, ser ändå igenom hela gänget, kanske han bytt plats, i skydd bakom solglasögonen noterar jag snabbt varje skalle på killarna, nu ser jag honom längst bak, eftersläntrar, talandes i mobilen. Han lunkar sakta fram, kommer närmare, jag gör mig redo för mitt hej. Nu ser jag att även denna inte är han.

Han blir i mina tankar.

Idag när vi, jag och min kollega, nästan är klara, en sminkning av en teatergrupp kvar, skyndar jag upp mot logerna, ser hastigt i ögonvrån någon som kan vara han. Sittandes i en röd soffa med en tjej.  Sminkar klart, rör mig ut, pratar och skrattar och börjar ta avsked. Nu ser jag honom sitta med den där tjejen i ett annat rum, när jag hastigt och med fokus på en annan går förbi. Blir kvar, för i värsta fall ses kollegorna och jag inte förrän nästa år och då blir hejdån utdragna. När min kollega tagit en rök på baksidan,  jag följt med ut och vi gått in, kommer han och tjejen ner för trappen. Det var inte alls han. Bara en liten likhet. Läpparna.

Vi cyklar hemåt tillsammans, kollegan och jag. Vi cyklar längs älven och solen är varm. Idag var en sommardag med enstaka isflak som flöt genom älven, folk som flockades i parker och mot husväggar. Fartvinden är ljummen trots att det är kväll, solen ligger låg i våra ryggar. Så kommer han ännu en gång gående. Denna gång tänker jag direkt att det var lustigt, alla dessa som liknat han, men inte är han. Vi kommer närmare, likheten består. Mitt hjärta hoppar förvånat till. Det är han. Hela han är upplyst av varmt solsken, jag kommer med motljus, ler stort, vinkar hastigt och säger hej. Han kisar mot mig, ler, svarar: hej. Jag cyklar vidare. Hem.

Efter gryningen.

Vaknar en timme innan jag tänkt vakna. Känns som om jag inte sovit riktigt den senaste timmen, timmarna. Hörde en katt kräkas. Men det kan ha varit 30 sekunder sen och i slummern känns det som längre. Går på toa, tar en klunk vatten, sätter mobilen på laddning och tänker en kort stund att jag ska kunna somna om. Efter en stund tar jag upp boken jag läser, läser några blad. Tänker att detta är ett bra tillfälle att diska. Tänker sen att jag är inte en sån som tar tillvara på bra tillfällen att diska om möjligheten att ligga kvar apatisk i en säng finns.

Reser mig ändå upp, går ut på uteplatsen, ser på grådiset, den tomma gatan, ser om vallmon börjat go, om rosorna tycks ha överlevt vintern. Det har de, mörka, lilagröna knoppar täcker grenarna. Tänker att min uteplats saknar ciggfimp. Sen går jag in och diskar.  Diskar inte allt, en gaffel blir kvar.

Gräddar Croissanter. Sätter på musik. Fem sista låtarna på en låtlista. De fem får gå om några gånger.
Låtar med Herp Alpert, Della Reese, La Lupe, Los Hermanos Rosario.

Sölet

Allt bara slaskar. Sprätter i väg. Det är jag som är orsaken. Min oförmåga. Som när jag river en morot eller ett äpple. Små rivbitar yr, hamnar på en vägg, under ett bord, på golvet, en skåpdörr. Inte ser jag det, eller jo, jag ser, torkar upp, men missar ändå, så hälften blir kvar, torkar fast, blir hård struktur mot den yta de en gång så saftiga landade på.

Allt detta söl. Som jag orsakar. Så förbannat less. Vissa drar en trasa över en yta och lämnar den sedan blankt ren. Jag vevar på med den där trasan, doppar, kramar ur, ser till att den är ren, men inte blir ytan ren eller torr. Små droppar formar sig, ligger där i prydliga ränder efter trasan. Pärldroppar i rader som torkar och blir grådass.

Sen det som rinner, diskvattnet, vattnet från kranen jag slog igång med för stor hast, så vattnet slår ner i den smutsiga yta jag önskar skölja och skvätter hit och rinner dit. Tar med sig av smutsen, fettet, geggan från den grej som träffas av den hårda strålen. Bildar torkade brungrå rännilar längs skåpet under diskbänken, spisluckan och kaklet vid hon.

Sen har jag min il, när jag sprayar luckorna med något jag köpt på lidl i en aggressivt neonig flaska. Sprayar och sprayar och torkar av och torkar av. Kryper runt längs listerna, löser upp de hundratals torkade små äppel och morotsflagor. De nästan impregnerade skåpluckorna, spisen, denna jädra spis. Där stekflott sprätt och tomatsåsdroppar hoppat ur kokande kärl. På en vecka blir det kaos, på en vecka behövs alla mina gnuggmuskler.

Fluffet

Jumpern, sweatern, köptes in för @janabringlove. En flört med Lana Turner. Hur hon som 17 åring hade sin första roll. Iklädd en jumper går hon gatan ner. Spänd och förväntansfull ser hon sedan filmen. Hon ser sig själv komma gående där, i jumpern som visar de stora brösten, skumpande under luddet. Männen i publiken blir vilda, busvisslar, tjoar. Lana blir generad, känner sig bortgjord. Hon hade inte förstått vilken effekt de såg till att hon gav.

Lanas karriär gick från the sweater girl till superstar. Män och skandaler och en och annan bra film. Men varigheten som sexsymbol är kort, snart fick andra flickor klä sig i tajta jumprar, Marilyn Maxwell, Ava Gardner, Marilyn Monroe, Harriet Andersson, Jayne Mansfield. Ett tillsynes oskyldigt fluff som lät behagen synas.

En bitter blinkning till dessa sex kittens som åldrats, skulle tröjan  i @janabringlove vara.  Jag var 37 när filmen spelades in, Jayne Mansfield blev 34 år, Marilyn Monroe 36. När Lana närmade sig medelåldern drog hon stor publik, men fick inga roller. För bolagsbossarna bestämde. De bestämde att kvinnor skulle vara flickor för att räknas. Hon ska vara ung, oskyldig och vacker. Oförstörd. Inte veta sitt eget värde. Tacksam. Toppiga bröst under spänt tyg, men inte som ett utstuderat val. Ändå alltid redo att behaga.

Denna tröja är varm. Mycket varm. Kvävande varm. Korta stunder kan jag ha den på. Svetten samlas under, gör fluffet på insidan blött.

Dessa espressos

Beställer nästan alltid en espresso. Det har jag nämnt här upprepade gånger. Efter mitt år av sus och dus, då 2013, på filmfestivaler i Berlin, Tel Aviv, Lissabon, Zurich. När framgångsvågen ebbat ut, då kom vinterhalvårets mörker. Arbetande på äldreboendet. Tidiga mornar eller sena kvällar. Vandra i kulverten mellan avdelning och omklädningsrum.  Googla sig själv, finna spår av framgången, de porrsidor som tagit nakna screenshots ur filmen och listat mig som en kändis, i bokstavsordning följande nakenbilder av Kate Bosworth.  En kort stund var jag skärrad, sen blev jag upplivad. Där gick jag i mörkret, det limbo en stressad arbetsplats, ett oregelbundet schema, arbetshelger varannan helg, då en jobbar 27 timmar på tre dar, vänner jag inte orkade träffa, fester jag stannade hemma från och någon, kanske bara en person, ute i Europa trodde att jag var känd, ett bevis på att jag fanns, att jag gjort ett intryck.

Men för att behålla känslan av världsvan, för att det var allt jag mäktade med, tog jag med mig en bok, gick till ett cafe, beställde espresso, läste boken. Utan sällskap. Som en pretentiös tonåring på 34 år. Åren gick och jag slutade gå ensam på café, livet fick upp fart igen, orken kom tillbaka. Men espresso fortsatt jag beställa. Inte för att jag dricker den världsvant. Inte i ett svep, en hastig hutt. Nej, jag dricker den som en dricker vanligt kaffe, sakta, små små klunkar, kan få den lilla koppen att vara allt bra länge. 

Gryningen

Hänger upp mörkare gardiner över de jag har varje gång jag går i säng. Gjorde inte så förr, inte innan jag började jobba natt. Då såg jag sommarhalvårets ljus, min lägenhet blev sällan mörk. Sover med en sovmask, så ljuset störde mig sällan. Men för att inte vakna till liv och lockas av en stigande sol gör jag så här nu, för att vagga in mig i den trötthet mörkret kan ge. Upp med de köttrosa, över de skira blommiga.

Har blivit överrumplad lediga nätter av gryningen som helt plötsligt skiner igenom, som obemärkt smugit sig på.  Där i mitt mörker är det ständig natt, utan skiftning. Så ser jag den grå morgonen skina in genom en glipa, eller nere ditt det köttrosa tyget inte når.

En natt som blivit morgon, en natt med sällskap som skulle gå hem, förstod vi båda till vår förvåning att dagsljus rådde ute. Han hade kommit till mig i nattens svärta. Natten hade varit evig, timmar som gick utan ände. Vi låg och pratade nakna i sängen, nyfikna på varann men utan laddning. Båda i tron att det rådde mörker utanför. Kall natt. Inte att gryningen kommit och blivit strålande morgon. Ingen stor sak, inget livsomvälvande, bara en rubbning av var i tid vi trodde vi var.

Valborgsmässoafton

Nätterna

Får stunder av eufori under mina arbetsnätter. När allt är lugnt och alla sover. Mörkret ligger tungt ute och inne. Orangea gatlyktor på gatan nedanför, ovanför en himmel som skiftar från djupt blått, till nästan svart, till åter blått och sen sprakar i en soluppgångs alla färger. Rosa, gult, blått från mörkt till ljust. En tv som visar något av alla dess program som sänds om nätterna, med ljudet lite lägre, så bara replikerna når fram, ett burkigt kvävt ljud. Polisserier med motsträviga machomän, slösare som läxas upp av ekonomiexperter, fyllon som läxas upp av vakter, trafikanter som läxas upp av trafikpoliser. Att i gryningstimmarna då och då öppna balkongdörren och andas in den kyliga luften, höra fåglarna vakna till liv, en enstaka bil eller ett godståg som drar förbi.

Men att nå eufori ensam, att inte dela den med någon, det jagar på i en. Att stå där nästan helt lycklig utan att någon annan vet om det. I natt släppte jag spärrarna, när det bubblade i mig, när varje ljusglimt, skugga, luften inne och ute, tycktes mig magisk, så lät jag det forsa ut på Instagram. Först redigt och lugnt. En vy från balkongen, en himmel i den tidiga morgonens skiftningar, ett fågelkvitter. Men lät det inte vara med det. Ville dela mitt lyckliga fejs. En narcissistisk klapp på den egna axeln. Det hände inte bara en gång, utan tre gånger. Min lycka skulle spridas, bli sedd. En självcentrerad tråd på instakontos händelser. Fem små klipp, för de kan inte vara längre än 15 sekunder. Två vyer, en över en sovande stad, en stilla över ett allrum med ljusets reflektioner i taket. Och dessa, min tre, lyckliga ansiktsfilmer. Självupptaget uttrycksfull. Charmande mig själv.

Tyra

Det är Miss Jones som bestämt lägger sig vid min sida. Tyra gör inte så, hon är mer harig, vid minsta rörelse rusar hon iväg. På nätterna sover Miss jOnes och jag sked. Tyra ligger en liten stund på mina ben, ovanpå täcket, sen lägger hon sig på en mjuk kudde i soffan eller fåtöljen. Ibland på dagen lägger hon sig i mitt knä och då vill jag inte röra mig. Hon kommer med försiktiga steg, som att varje tass måste prova sig fram, som någon som vill vara med men inte riktigt vågar. Mot främlingar, mina vänner, gäster, är hon inte så. Då  ivrigt dreglande gnider hon in dem. Hon spinner högt, hon sträcker på huvudet. Hon blir en liten majestät.

Det är bara Miss Jones som jamar för att få mat. Ivrigt, ihärdigt står hon vid mina fötter, stryker sig mot mina ben så hon faller omkull. Tyra ser bara på mig och Miss Jones. Hon står där med sina mörka ögon och iakttar. Sen äta hon med god aptit. Vilket känns som en tröst. För maten vill hon ha, minst lika gärna som Miss Jones.

Hemma är det Miss Jones som upptäcker, som klättrar upp på höga höjder, som hänger i rockar på galgar. Tyra ser på. Liggandes på en kudde. Hon har huvudet på sned. Sen trippar hon nätt iväg. Ibland för att slå Miss Jones med sin tass och sen fort iväg igen, fly undan. När de två får vara ute i koppel är Miss Jones den fega som vill in direkt. Hon sitter och ser på dörren med hela kroppen i längtan att få komma in. Tyra trippar nyfiket runt och tuggar gräs, ibland tar hon sig ur selen och då måste jag fort få tag på na, för hon stretar nyfiket fram, inte för fort, men vill se världen bortanför.

Så nyss, när jag just tänkte betala räkningarna, så kom Tyra och la sig på mitt bröst. Då får räkningarna vänta en stund, tills hon åter lagt sig på en mjuk kudde.

En vårdag

AK och jag promenerade ut till Mariedal/ersboda. Till Området med bara bilvägar och stora lådor till butiker. Ingen bor där. Folk jobbar och handlar. Vi gick på Rusta, Skohuset, Jysk, Gränslöst, Coop, McDonalds, Cirkel K, Myrorna och tillbaka till Rusta. Solen sken och vi sa upprepade gånger att det var härligt väder. Väder som i en dröm, fyllde jag i med en gång. AK letade klädställning, jag en skurmopp. Vi kollade alla alternativ i alla dessa butiker, eller vissa gick vi in i av ren nyfikenhet, som Gränslöst. Där fanns mat och dessa sötsaker som mina systrar och jag älskar. Baklava och Turkish Delight. Var tvungen att filma utbudet och skicka till dem. OMG fick jag som svar.

Vi åt på McDonalds och hon i kassan log oroväckande mycket. Som att min uppenbarelse i sig var rolig. Eller min beställning. Qp Cheese & Co. En grönsakslös klassiker, om en inte räknar Saltgurkan och löken som grönsaker. Och hon bara log stort, som att hon skulle brista ut i skratt.

Små regndroppar föll när vi lämnade McDonalds och vi funderade på kaffe inne på Cirkel K. Men istället stod vi där handfallna innan vi konstaterade att regnet var så lätt och smått och ofarlig att vi lugnt kunde trotsa det på vägen till Myrorna. Myrorna bjöd på inga fynd.

Vi vände hemåt, in på Rusta, köpte det vi skulle ha, hon klädställningen och jag skurmoppen. Plus att jag köpte hantlar. Sen tog vi bussen hem. Hemma igen tog jag fram cykeln, drog den till en effektiv pump utanför universitetet och cyklade på den tillbaka hem. När jag svängde upp på den stora grådammiga gården, flög tre sångsvanar över den gråvita himlen.

Handfatet

Kräktes i handfatet, var det förra veckan? Minns inte nu. Men hann inte till toaletten. Min spya, osmält mat från dagen före och morgonens gröt, tjockade till det i avloppsröret, stoppar upp flödet, inte helt. Sakta töms handfatet på vattnet, efter handtvätt, efter ansiktstvätt och efter att jag borstat tänderna, sköljt tandborste och mun. Mitt spott som en svag vitaktig slemtråd som sakta virvlar runt runt och ner i avloppet.  

Stanken

Jag stinker idag. Stanken kommer från insidan. Som att jag är svulten, svulten under en längre tid. Så som väldigt smala flickor med bestämda arga ögon kan lukta. Det är min stank idag. Men jag är inte svulten. Var denna odör som tränger ut ur mig kommer från vet jag ej. Men den finns där, finns kvar efter mig, när jag vänder tillbaka och går in i den doft jag lämnat efter mig. När den kommer ner genom  näsborrarna och passerar bakom  svalget, vill jag kräkas, andningen ansträngs, som när katterna slickat sig i stjärten och måste vädra munnen ett tag, så börjar jag, flämta med öppen mun för att sedan hosta/kväljas om vartannat.

Boobies

Våren

Vintern släppte plötsligt. Fast snön är kvar, gömd under det grå dammet.  Vinterns stora snöhögar ligger där, utan gnister, utan nyanser av blått och rosa. Nu matta, brunsvartgrå. Utan den enorma mäktighet de lyckades uppbåda för bara någon vecka sen. Av traktorer skapade bergskedjor. Nu är de lessna kalfjäll i svart.

Värmen kom. Om det var igår, eller dan före. Vinden var varm, även där den tog i. Hade tänkt vara förståndig. Inte luras av min solvarma vägg. Men hela stan var solvarm och halsduken fick åka av och kappan hängas på armen med ilarna ner för ryggen och pärlor i pannan och över läpp.

Nyss, på väg hem efter arbetet, en öde lördagsmorgon.  Allt såg dött ut. Inga knoppar och ännu den grådassiga snön över gräsmattorna. Fåglarna brölade likt en orkester som värmer upp och solen sken som på en sommarmorgon. Den värmde upp luften, så att skuggorna kändes betydligt svalare och om jag blundat hade jag tänkt att dagen skulle bjuda på bad. Men isen ligger nog kvar, om än skör och blöt, över älven, kvarken och de små sjöarna.

Katthår

Först hade jag skjutit på städandet. Tar de imorgon tänkte jag i några dagar. Sen blev jag sjuk, kanske flunsan, för den satt i i en vecka eller mer, hostade veckan efter och sen kom magontet och illamåendet och bara en alldeles trött och varm kropp som inte förmådde något. Det varade några dagar.

Under denna tid, från den nätta röra, detta smått dambeströdda  hem, hann det spåra ur. Särskilt katthåren. De är alltid överallt. Nu är de i sådana massor, drivor. Ingen lätt haze, utan en rejäl dimma. Tjockan. Som i den där filmen med Doris Day i London och någon jagar henne genom en dimma lika ogenomtränglig för ögat som en betongvägg.  Så är det nu, här i min lilla lägga.

Ser framför mig dagen då jag tar i tu med det. Hinken med såpa och vatten som jag doppar trasan i. Som bara  samlar mer och mer katthår, katthår flytande på ytan, som lämnar ränder av blöta katthår på de nyss torkade ytorna. Nya mönster. Av dessa små envetna vita hårstrån. Blöta.

Till råga på allt kräktes jag i handfatet under de där dagarna då jag mådde illa och hade en ömmande mage och kraftlös kropp. Hann inte längre än till handfatet, toan var en halvmeter för långt bort. Då var jag glad att det inte kom över golvet. Nu är det iaf tjockt i avloppsöret och handfatet töms långsamt långsamt.

Burgarn

Vi har en kärlek för BK, AK och jag. BK är Burger King. AK är min vän Anna Karin. Vi åt där en gång förra våren och då var det magiskt gott. Vi åt en burgare med jalapeno i. Vi fnissar mycket när vi är där, vi fnissar nog mycket var vi än är. Vi var där igen idag. Det var första gången i år tror jag. Vi har varit fascinerade av en ny burgare, över reklamen, över den där aptitretande speakerrösten Burger King kör med. Över bilderna av burgaren. Vi har även sett en youtube-video där en kille provar Bacon King och Angry Bacon King, jo det är Angry Bacon King som vi svärmat nyfiket kring, men i det klipptet minns killen inte vad burgarna heter och han låter mycket trött och burgarna ser så ledsna och hoptryckta ut.

Idag slog vi till,  AK och jag. För lat för att orka styra upp mat hemma, liggandes i soffan med snabbmatsfantasier, får jag ett meddelande från AK om det är dags, dags för denna Angry Bacon King och BK.  Så passande, så meant to be. Vi knatar upp till Burger King, vi beställer, vi får in den. Burgaren var vidrig. Inte vidrig som i äcklig, för äcklig var den inte. Men vidrig. Har inte hämtat mig än och nu är klockan snart ett på natten och den åts, eller nästan hela den åts, vid fyra på eftermiddan. Det var två biffar, ost mellan och på, det var åtta bitar bacon, friterade lökringar, jalapaneos och någon vit jävla sås. Mår illa bara jag tänker på den nu. Inte en grönsak, om inte den friterade löken räknas. skräcken när vi öppnade pappret och såg denna enorma blobba, de första undersökande tuggorna, de fortsatta tuggorna som bara växte i magen, de tuggor som blev kvar på brickan. Sen törsten, den osläckliga törsten under resten av dagen, allt vatten jag hinkat i mig. En mage som svällde uppe, rund och i vägen. Ständigt proppmätt. Tills hungern slog till kl nio på kvällen. Bara så där. Poff! var den uppsvällda magen ekande tom, men fortfarande en uppsvälld boll.

Stora städer

Drömde om myllrande stora städer som barn. Städer som sträckte sig milvis åt alla håll, över kullar och floder. Ständiga bilköer och avgaser i luften. Där varje dag utomhus var ett äventyr och väntan, en lång resa från en del av staden till en annan. Genom fönstret skulle stadens liv höras, allt prat, all trafik, tutor och rop. Vi spelade in ett band, jag och min bror, där vi gjorde dessa stadsljud. Ropen var på främmande språk, så vi pratade ett låtsas språk på bandet, rop från försäljare och arga människor som ville ta sig fram. Vi gjorde ljud av bilar och visslingar. Mammas stora säng fick vara lägenheten vi bodde i, en stor grej, som en använde till garn på något vis, var fönsterram. Solen gassade från fönstret över mammas säng. Vi spelade bandet, det var ett kort litet band, kanske fem minuter. Då var det dag. Sen när bandet var slut och spolades tillbaka var det natt. Bandspelaren gnällde när den spolade bak så det lät som om natten för full av gnekande fågelsång. Jag styrde leken, min lillebror lessnade fort medan jag drömde mig bort.