Burgarn

Vi har en kärlek för BK, AK och jag. BK är Burger King. AK är min vän Anna Karin. Vi åt där en gång förra våren och då var det magiskt gott. Vi åt en burgare med jalapeno i. Vi fnissar mycket när vi är där, vi fnissar nog mycket var vi än är. Vi var där igen idag. Det var första gången i år tror jag. Vi har varit fascinerade av en ny burgare, över reklamen, över den där aptitretande speakerrösten Burger King kör med. Över bilderna av burgaren. Vi har även sett en youtube-video där en kille provar Bacon King och Angry Bacon King, jo det är Angry Bacon King som vi svärmat nyfiket kring, men i det klipptet minns killen inte vad burgarna heter och han låter mycket trött och burgarna ser så ledsna och hoptryckta ut.

Idag slog vi till,  AK och jag. För lat för att orka styra upp mat hemma, liggandes i soffan med snabbmatsfantasier, får jag ett meddelande från AK om det är dags, dags för denna Angry Bacon King och BK.  Så passande, så meant to be. Vi knatar upp till Burger King, vi beställer, vi får in den. Burgaren var vidrig. Inte vidrig som i äcklig, för äcklig var den inte. Men vidrig. Har inte hämtat mig än och nu är klockan snart ett på natten och den åts, eller nästan hela den åts, vid fyra på eftermiddan. Det var två biffar, ost mellan och på, det var åtta bitar bacon, friterade lökringar, jalapaneos och någon vit jävla sås. Mår illa bara jag tänker på den nu. Inte en grönsak, om inte den friterade löken räknas. skräcken när vi öppnade pappret och såg denna enorma blobba, de första undersökande tuggorna, de fortsatta tuggorna som bara växte i magen, de tuggor som blev kvar på brickan. Sen törsten, den osläckliga törsten under resten av dagen, allt vatten jag hinkat i mig. En mage som svällde uppe, rund och i vägen. Ständigt proppmätt. Tills hungern slog till kl nio på kvällen. Bara så där. Poff! var den uppsvällda magen ekande tom, men fortfarande en uppsvälld boll.

Stora städer

Drömde om myllrande stora städer som barn. Städer som sträckte sig milvis åt alla håll, över kullar och floder. Ständiga bilköer och avgaser i luften. Där varje dag utomhus var ett äventyr och väntan, en lång resa från en del av staden till en annan. Genom fönstret skulle stadens liv höras, allt prat, all trafik, tutor och rop. Vi spelade in ett band, jag och min bror, där vi gjorde dessa stadsljud. Ropen var på främmande språk, så vi pratade ett låtsas språk på bandet, rop från försäljare och arga människor som ville ta sig fram. Vi gjorde ljud av bilar och visslingar. Mammas stora säng fick vara lägenheten vi bodde i, en stor grej, som en använde till garn på något vis, var fönsterram. Solen gassade från fönstret över mammas säng. Vi spelade bandet, det var ett kort litet band, kanske fem minuter. Då var det dag. Sen när bandet var slut och spolades tillbaka var det natt. Bandspelaren gnällde när den spolade bak så det lät som om natten för full av gnekande fågelsång. Jag styrde leken, min lillebror lessnade fort medan jag drömde mig bort.

Febern

Natten till igår var min kropp rastlös, den vred och vände sig, jag vaknade av att den satte sig upp, vaknade av att den klev ur sängen. Nattskjortan var varm och kvävande, nacken blöt av svett. När morgonen kom hostade jag och kände mig matt. Frukosten som borde varit ljuvlig, men rostbröd med marmelad, kiwi, manchego och kaffe smakade knappt. Tog ändå ett kort av den och skickade till vänner.

Valde att inte träna, tänkte att kroppen kommer tacka för sig då, eller åka på ett rejält bakslag. Tog en promenad med min vän Anna-Karin. Vi pantade varsina tre kassar med, för henne ramlösa-pet-flaskor, för mig läskburkar, mycket vanilla coke och cherry coke.  Snön droppade från taken och solen värmde, vissa snöberg hade börjat smälta ner, blivit bruna groteska blobbar, med istappsrader ur det bruna smutsiga, likt malplacerade huggtänder.

Pantmaskinen var knas och kön lång. För en del av de pengar vi fått köpte vi varsin espresso på Icas lilla fik. Sen handlade vi. När vi var klara kändes det som om vi spenderat en evighet där inne, som att solen inte borde skina längre när vi klev ut. Vi såg ju genom fönstren att solen sken, men det tycktes inte riktigt sant.

Hemma kom febern och allt sen dess har varit en geggig dimma. Så tyst. Kvävande tyst. Ett mjukt brus har bäddat in min skalle och ibland vet jag inte vad som är upp och ner, om mina andetag på riktigt syresätter mig. Tar djupa andetag vid den på glänt öppnade dörren till uteplatsen. Försöker känna frisk luft, men den tycks mig inte frisk. Som att den så fort den kommit i närheten av mina särade läppar får samma febriga temperatur som mig. Ja, när jag inte ohjälpligt fryser och i varma mjuka kläder lägger mig under två täcken i hopp om värme, men fortsätter frysa. Frysa tills det tvärt slagit om och allt genomträngs av svetten.

Nätterna

I dagsljus tror jag oftast inte på spöken. Inte under de flesta nätter heller. Men så händer något, bara något litet, så rasar min realistiska värld samman och inget tycks gälla längre. Som under förra veckan, någon gång vid halv två på natten. Jag hade en lugn stund, såg nog något på tv:n, satt i soffan i rummet mellan avdelningarna. Då piper larmet och ett rumsnummer blinkar rött på väggtavlan. Eftersom jag är ny måste jag tänka ett tag för att koppla numret till ett rum och rummet till en person.
Nu kom larmet från ett tomt rum. Hon som bodde där dog några dagar tidigare. Jag går för att kolla att ingen annan boende irrat sig dit, rummet är låst, det lyser från insidan. Inget hörs. Jag kollar de andra rummen, så att ingen saknas, för jag tänker inte öppna dörren och se efter. Resten av nattens timmar är jag lite spänd, lite beredd på att någon ska stå där, just i ögonvrån, nästan utom synhåll.

Den arbetsnatt jag nu ska somna från, då ven kalla vindar genom avdelningarna. Stråk av isande kyla som stundvis virvlade runt. Utomhus var det bara någon minusgrad, om ens det. Det hördes ljud hela tiden, fläktar som lät lite gällare, lite intensivare, tvättmaskinen vars läte var mer likt ett elakt kärringskratt än en elektrisk motors. Men dessa ljud störde inte de boende, de sov så gott, medan jag frös i den där soffan mellan avdelningarna.

Jerry Williams

Han dog. Gillade honom, gillade hans tugg, att han kallades Jerka och alltid verkade vara nära till ett garv. Att han var röd politiskt. Att han hade schäfer. Lyssnar ibland på hans souliga låtar, keep on bl.a. Idag ser jag klipp och lyssnar på saker med honom, sitter mest bara och ler, för han gav järnet, hade en jädra energi, dansant och rivig och inte får det mig att bli sentimentalt lessen. 

Lyssna och se här Han är väldans bra alltså. Eller var bra. Suck. Han kunde ha fått explodera ett tag till. 

Sommartid

Det var därför natten rusade fram, därför klockan plötsligt var fyra, sommartiden hade börjat.
Sov till kl 13. Bakom gardinerna är himlen vit, men solen tränger igenom, så snön på marken lyser klart. Ser snön virvla ner med blåsten från taken, likt rök.  Det snöade igår. Det snöar rätt ofta, mellan dagar då snön blir tung och blank av tövädret. Här inne är allt rosa för ljuset måste igenom gardinerna. Jag har knotiga knän, nyvaken uppsyn och har just kokat kaffe. Min dag ska börja.

Min senaste film

Har en film på svtplay: Här . Den är kort, ack så kort, blott 4 minuter och 30 sekunder. Den har blod och sperma, manlig torso och bröst. En ensam natt, i vargtimmen, då alla sover och en ung man vaknar ur en mardröm. Så börjar den. Sen vill han fly känslan av oro, rastlösheten.

Nästan morgon

Natten bara gick. Började se en dokumentär om Kjerstin Dellert, började mitt i googla något och lyssna på musik. Eros Ramazotti av alla. Som att hans musik föll in i min själ i förrgår och sen dess mal jag honom konstant i öronen. Ett stråk av sentimentalitet och ljuvlighet, av skymning en ljus vårvinterkväll, en sommarafton. Efter ett äventyr då vinden blåser i ditt ansikte och du vill gråta och le på samma gång. Så tycks hans musik mig nu. Den musik som jag slukade denna natt och timmarna gick.

När jag gör mig redo för sängen, sminkar av mitt ansikte har jag en ivrig jamande Miss Jones på toastolen. Det är inget ovanligt, sån är hon. Ägnar henne inte en tanke, förrän jag ser henne komma flygande mot mig, högt upp i från, hon försöker få fäste på min tröjklädda axel, men klorna går inte in i tröjan och hon dimper ner i golvet. Från golvet fortsätter hon jama, lika ivrig som från toastolen. Hon stirrar på mig. Hon är ett hungrigt vilddjur och jag får servera henne mat.

Arbetsnatt

Jag såg på MTV i natt. När det var lugnt en stund. De sände musikvideos och igen blev jag sentimental, som jag blir över så mycket under arbetsnätterna, mindes när jag såg på MTV, såg musikvideos, alla de som jag inte ville se i väntan på de jag ville se, de med Kylie, Aaliyah, Destinys Child, Addis Black Widow. Och fick uthärda de med band jag inte vet namnet på, men ofta amerikansk rock med grabbar i stora shorts, skjortor och spretigt spetsigt hår. Nu är det andra band, artister, andra sound. Men ändå känns allt så bekant. 

Frukost

De dygn jag jobbar äter jag två frukostar. En på morgonen när jag kommit hem. Då blir det te, två ägg och en overnight oat med kardemumma och rivet äpple i. Den äter jag för att den är nyttig, för att den ska ge mig kraft att sova länge.  Den andra frukosten äter jag när jag vaknat, den äter jag alla dar då jag vaknar. Om jag är ledig och det är förmiddag eller tidig eftermiddag, eller när det väntas arbete och kl är efter fyra och kvällen står för dörren.

Den andra frukosten är två rostmackor med marmelad, kaffe och ev skivad manchego, beroende på min ekonomi, hur nyss jag fått lön.

Idag försökte jag sova så länge som möjligt, vaknade kl halv ett. Gick upp, fixade iordning espressokannan, la i brödet i rosten och gick för att tvätta ansiktet. När jag kommer tillbaka till köket igen sticker två svarta brödskivor upp ur rosten. Konstaterar att de är förlorade, att det inte bara är kanter som ska skrapas. Sätter i ett par nya, drar ner värmen, låter dem rostas. Så vänder jag mig om, går ut ur den lilla kokvrån och ser diset. Rökoset som ligger tjockt i min lilla lägga. Ser den virvla runt, bilda mönster mot dagsljuset.  Öppnar balkongdörren. Försöker vädra ut, men oset ligger kvar som en dimma. Den ligger i min näsa och jag inser att allt kommer lukta, mina kläder, min säng, mitt hår, mina kuddar, mina halsdukar. Dörren får stå öppen fast jag fryser lite.

Äter min frukost i den svala rökdimmiga luften. Har en sminkspegel stående just framför mig, den står kvar sen igår då jag sminkade mig. Den spegeln flyttas runt, beroende på vart jag sminkat mig eller om den stor i vägen. Nu ser jag mig i den varje gång jag tar en tugga av mackan. Ser hur läpparna dras upp, näsan rynkas, tänderna blottas. Hur de biter ner i marmeladen och hur marmeladen sen tränger ut från baksidan av tänderna. Hur den svämmar över från insidan av min mun och rinner ut uppe vid tandfästerna. Mellan tänderna. Ser äcklat och trollbundet på detta, tugga efter tugga. När första mackan är uppäten, vrider jag bort spegeln så jag slipper se.

Tromsö

Planet var täckt av is. Fönsterna gick inte att se ut från. vi fick sitta och höra hur isen togs bort, som en motor som for över planet och skar i det, så lät det. Fram och tillbaka, från för och till änden, från änden till för. Ibland rann något över planet också. Hur som helst blev vi sena. På Arlanda sa de åt mig att springa till Oslo planet. Väl på Osloplanet sa de att vi inte kan lyfta på 1 timme och 20 minuter och vi fick tålmodigt sitta kvar. På Gardermoen fick jag inte lämna utrikesterminalen förrän min väska passerat Tullen. Men min väska var borta och där stod jag och väntade, en kvart kvar till att mitt plan upp till Tromsö skulle lyfta och de sa åt mig att gå ner till en disk och så gick mitt plan och kvar var jag. Min biljett ombokades och väskan visste de inte var den var och min nya flight försenades. Det blev timmar av väntan och i ögonvrån såg jag en bekant passera. Jag knöt på mina skor, skrev ett meddelande på messenger till honom att vänta och sprang efter honom.

Han var i samma situation, bortkommet bagage och ny flight. Han skulle någon annanstans. Han hade fått en matcheck. Det hade inte jag. Kände mig oviktigt. Att han fått till mat och jag suttit där och ätit dyr yoghurt, dyr croissant, dyr espresso och nu någon dyr skivad frukt ur en plastburk. När hans plan lyft gick jag och bad om en sån där matcheck. Fick en på hundra norska kronor. Köpte Nuggets för dem.

I Tromsö var det filmfestival och en av dess mingelfester. Jag kom i de kläder jag haft sen kl 4 på morgonen. För väskan var fortfarande borta. Nu var klockan 23. Jag åt gratismat och visste inte vart jag skulle ta vägen. Var där med en film jag inte känner mig hundra med, kanske känner jag mig extra blottad, på det fåfänga sätt min kropp visas. Hur jag har valt att visa den. Det är valt, det finns en tanke med det. Kylan i den typen av porrighet. Det oäkta. Rollen. Men litar inte på att publiken förstår det, den detaljen.  Med den gnagande känslan av att vara betydelselös sen flygplatserna, osäkerheten på mig själv som filmskapare, satt jag tyst. Åt plockmaten. Gick till hotellet. Såg de höga bergen ligga nästan gömda i mörkret, som en hotfull skugga som lutar in över en. Smorde mitt ansikte med handkräm och somnade. Min väska kom nästa dag.

Så fortsatte mina dagar där. Pratade inte med någon. Köpte espressos på stadens kafeer, köpte nötter och nachos och brie som jag åt på hotellrummet. Åt kött och fisk till frukost på hotellet, men det blev det mest av min förvirring, att jag inte riktigt lärde mig hur frukostbuffen var uppbyggd och att mornar och folk är stressande för mig.

Tromsö ser ut som en saga. Bergen Så högt tronade runt stan att det kändes som att de skulle kunna sluka den. Gamla hus och små gränder, backar där vägar vindlar fram, en stor bro i en båge över till fastlandet. Havet som låg grönt och klart. Det blev inte riktigt ljust, som blått skimmer i luften istället, för solen gick aldrig riktigt upp. Såg filmer. Tre om dan.

Andra dagen, efter en av alla dessa espresson, på väg till en filmvisning i den blått skimrande dagen, gick jag över torget. Torget ligger i en sluttning, med en gammal rund kiosk på. Ur den gamla kiosken spelades musik, just då Lena Anderssons Hasta Manana. Men sin 70-tals gnälliga röst sjöng hon om längtan till en viss vår, om kärlek som är borta, men som hon längtar åter ska komma. Jag stannar där,  står och hör hennes vemod och känner mig ensam och levande på samma gång.

Vårvinter

Medan jag sov fylldes mitt instaflöde av allas aktiviteter, utflykter till slalombackar, sportlovets sista dag i fjällen, skidturer på havets frusna vidder, en spricka i isen där älvens mörka vatten syns. Vit snö under strålande sol. Allt som fanns kvar av solen när jag vaknade var detta:

En annan morgon

Första veckan med nattjobb är snart över, 40 timmar gjorda, tio kvar. När jag kommer hem från nattpassen hänger jag upp mörkare gardiner utanpå de ljusa. Det blir som att jag stänger ute dagen. Bygger mig en egen rosadisig värld, där allt jag ska göra är att ligga i sängen och sova. Vilket känns skönt. Här ska ingen dag fångas. Och som jag verkligen inte vill fånga den. För sån är jag nu. Lyssnar på Requiem och partier från operor om död och längtan. Har hörlurarna i och medan körer och solisters röster blandas med stråkar tågar jag runt och ser på gråa gryningar, svarta björkgrenar mot vita vinterhimlar, lappvantar som singlar ner, snövalar som reser sig över mig. Ibland hörs fågelsången genom musiken, för fåglarna har börjat sjunga nu, fast vintern ligger tjockt och stadigt över oss, med isande kyla vissa dar. Det är väl för att ljuset kommit tillbaka som fåglarna tar ton om morgonen, fast sånt vet jag inget om. 

Morgonen

Vaknade av mobilens larmsignal kl 10:00. Ur djup sömn. Låg kvar. Ögonen kändes igensvullna, svåröppnade. Sovit själv i rummet, för min kusin hade ju åkt hem dagen innan. Gardinen, som är ett mörkt tygskynke som en hänger för, klämmer fast i gardinkornischen, när en går till sängs, släppte inte in mycket ljus. Rummet var mörkt och som vanligt, som passar sig en ledig sommarmorgon, funderade jag på om solen sken bakom. Det gjorde den ej. Men sen, några timmar senare sken den.

Sommarön

Är på en ö. En lummig ö bland en massa andra lummiga öar. Det finns en kvarn på ön och jag åkte färja hit. Huset ser gammalt ut, det är byggt med gamla fönster, huset ser ut som om de alltid har stått här. Men det börjades byggas för kanske 15 år sen. Det är ännu inte klart.  Det byggs sakta sakta. Kanske för att aldrig bli klart. För vissa är själva görandet målet antar jag. Jag trivs här.

När jag kommer är min moster och hennes man här. Min kusin är också här. De är solbruna. Djupt solbruna. Det är ingen hejd i de pigment de har. Osminkat rena, med slanka kroppar och dessa långa solupphånglade lemmar. Mornarna är långsamma, någon dricker te, andra äter lite frukost, då börjar den som nyss drack te äta frukost och de som åt lite frukost tidigare börjar dricka kaffe när den som druckit te nu ätit klart sin frukost. Sen samlas grejer ihop och läggs i en korg. Filtar och dynor att ligga på. Vatten i en flaska. Alla plockar också på sig sina badkläder, lite varmare kläder, någon bok, solskydd m.m. Det här tar lång tid. Helt ärligt tar det orimligt lång tid. När alla är klara och samlade så börjar vi fyra gå i trupp över ängen, genom skogen, först kommer en stor ek, sen höga bladträd, som är som tunna pelare rakt upp i skyn med ett fluffigt ljusgrönt tak seglande över oss, efter kanske femtio meter blir det tallar, stora knotiga tallar, där syns havet. Där finns en klippa vi lägger oss på. En ser öar överallt runt sig. Det ser ut som en liten sjö, men fullt av båtar. Segelbåtar som sakta kryssar fram, andra som slappt glider med vinden, motorbåtar som fräser eller lunkar fram. En och annan färja. Det är i färjans vågor vi, min kusin och jag, vill bada. Bli översköljda, omkullkastande, uppslukade av. Det är höjdpunkten. En dag har vi högläsning på klippan. Jag läser rysarnoveller för de andra. En om ett lotteri, en som vi inte förstår.

Min kusin är 30. Jag är 38. Vi blir som barn ihop. Rusar runt, skrattar, leker. Ja, vi leker. Cyklar iväg på äventyr om cyklar finns, eller som här badar i svallvågorna efter färjor. Vi somnar när mat lagas, vi sover bredvid varann och pratar den tidiga natten fram. Men igår åkte hon in till land med sin pappa, hennes mamma och jag är kvar på ön. Senare i eftermiddag kommer hennes son med sin familj.

Sitta och stirra . . .

Jag städade förr. En tid i mitt liv. Varje vecka. Dammtorka. Spraya något på köksluckorna och torka av. Dammsuga. Våttorka golvet med såpa. En gång i veckan. Det var ljuvligt. På riktigt väldigt ljuvligt. Som en belöning när allt luktade såpa. Under den här tiden så gjorde jag en film också. Skrev. Regisserade och spelade i en lite skräckfilm. 4 minuter och 30 sekunder blev den.Den snurrade i mitt huvud om dagarna. Jag var på väg kändes det som och mitt hem var rent. Jag träffade män. En nästan lite seriöst.

Idag har jag varit här inne, i min lägenhet. Planen var att städa och att packa. Har istället passivt andats min luft flera gånger om. Min kropps fukt. Katternas andedräkter. I mitt hår, på min hud, ner i mina porer och så ut igen. In och ut ur mina lungor. Inte vädrat, fast det vore så lätt gjort. Som ett ok har jag låtit packningen och städningen hänga över mig.

Men så städade jag. Köksskåpen. Disken. Dammsög golvet. Våttorkade golvet. Ut med återvinningen. Med plasten, kartongen, plåten och glasen. Ner till Ica för att köpa morgondagens matsäck inför tågresan. Då slår det mig, hur jag måste lukta, en dag instängd i mig, andandes in mig, om och om igen. Min lukt som bara måste ha koncentrerats. Tar ett tuggummi, strong mentol, och hoppas det ska kirra ev odörer, lätta upp det hela, bjuda på en mun av fräschör.

Så nu återstår bara själva packandet . .

early bird

Vaknar, sträcker ut mitt ben, min fot nuddar ett litet varmt katthuvud, lite för hårt. Hoppas just i den stunden att det inte ska vara Tyras lilla huvud, hon som oftast sover i fåtöljen eller på en kudde i soffan, som sällan lägger sig i sängen. I sängen sover jag och Miss Jones. Miss Jones som trycker sig under täcket, som jagar bort Tyra om hon kommer nära. Men så klart var det Tyra jag råkat sparka till och den lilla grå katten skyndar iväg. Lägger sig i Fåtöljen.

Kl är strax före sju. Tänker att jag ska somna om. Somnade kring två i natt, läste ut en bok. Somnar inte om. Ligger där. Hör Miss Jones kräkas på golvet. Går upp, plockar kattspyan.  Tar en nektarin. Lägger mig igen. Drar ner sovmasken. Blundar.

Solen tycks skina genom både ögonlock och sovmask, tänker att morgonen är fin. Det väcker till mig lite till. Fantiserar om den soliga sommarmorgonen bortanför sovmasken, utanför fönstret. Kanske kaffe och en promenad, känna solen värma i den svala fuktigt friska morgonluften. Långa mörka svala skuggor genom det låga varma solskenet.  Kliver upp. Klarvaken. Det är grått. Grå morgon, jämngrå mörka moln. Träd som vajar i blåsten. Går ut på uteplatsen. Luften är kall. Inte sommar kall. Höst kall. En blå skåpbil drar förbi. Två unga kvinnor i arbetskläder sitter i framsätet. Jag går in igen. Börjar laga frukost.

Kosthållningen

Ätit så dåligt, så slött, så livsnjutigt, så torftigt. Vetemjöl. Frukt. Fett. Luft. Ständigt hungrig.
Bilder av min frukost, min lunch, min middag.

Frukost: Croissant. Nötcreme. Kaffe. Vatten. Två nektariner.

Lunch: Havregrynsgröt med kanel och mjölk. Två kokta ägg. Nektarin

Middag: Orostat rostbröd. Sidfläsk. Majonäs. Tomat. Koreansk chillisås. Grapefrukts lemonad.

Ätit så flera dar i rad, kanske hela veckan.

Jeanne Moreau igen

Kan inte släppa Jeanne än. Hon känns som en av få kvinnor i filmhistorien som liksom styrde sitt eget skepp. Som fanns där pga sin talang mer än sin skönhet. Som inte lät ungdomen vara ens berättigande framför kameran. Hon fortsatte göra roller. Hon ville vara skådespelerska. Ingen manlig regissör, producent eller talangscout fann en vacker flicka och satte Jeanne framför kameran, hon satte sig där. Eller höll sig kvar där, för nog måste det ha varit en man som valde henne, för så är den största delen av filmhistorien. Kvinnor som blir valda av män till roller. När medelåldern kickade in så regisserade hon film, med sig själv i roller. Hon fortsatte när andra försvann. Garbo drog sig tillbaka vid 36 års ålder, Bardot när hon var 39. Monroe dog 36 år gammal. Crawford och Dietrich höll sig krampaktigt kvar med illusioner av skönhet uppehållna med smink, ljus, kalla sets - så huden stramade till sig, plastikkirurgi. Men Moreau var kvar. Levande. Alltid levande. Tills hon dog.

instagram

Instagrammar. Aktivt. Mycket. Så blev det den här sommaren. Igen. Ibland är jag återhållen och lugn. Känner en värdighet då, att jag inte med dessa bilder tjoar: se mig! Någon gång ibland, ofta ändå enligt vissa. Men sällan om en jämför med när jag spinner igång. Ensam med vyer. Dessa vyer. Höga kustens vyer. Min kropp och sol. Bilder av mig i bikini och baddräkt, poserande. Här är jag. Att jag läser. Det jag läser. Bild för bild. Visa upp det härliga och samtidigt avslöja sig. Avslöja min narcissism. Min längtan att bli sedd och viljan att visa upp. Mystiken skingras och du står där blottad. Att det inte bara är nog att vara.