Såg en film, den hette Il Giardino dei Finzi Contini, den var bra. För det var en stor trägård med ett palats i. Den låg i en stad men trädgården var så stor att det såg ut som landsbygd. Där bodde en rik judisk familj med två vemodiga barn, en son och en dotter. Nu var de nästan tjugu år eller mer, deras vänner cyklade dit och spelade tennis och en stor fläckig hund höll dem sällskap. Det var sommar och år 1938. Utanför hotade fascism och nazism och olycklig kärlek. Det är fint med filmer med cyklar i och rika olyckliga människor. Det är också fint med regn och tunna tenniskläder som blir blöta av regnet och visar hud och kropp. Särskilt fint är det med den där jätteträdgården och hunden och sommaridyllen och kriget som hotar, som de inte vet om, men alla vi som ser filmen vet.

pengarna är slut. På fredag kommer nya. Det är alltså bara onsdag och torsdag som detta toapapper ska räcka. Det kommer att gå bra.

En kokbok från 1979 specialiserad på hamburgare. Den skrattade jag och mamma åt idag.

I söndags tog Mysan och jag en promenad. Vi cyklade till Nydalasjön och gick runt den. På badplatsen satt folk i höstsolen på bänkar, längre bort, efter de små stugorna, grillade andra. Det joggades och promenerades runt oss. Vi såg en glänta som gnistrade av frost. Vi såg ner i sjöns vatten som tycktes ovanligt klart. Så hade vi gått runt och kommit till våra cyklar.

The Flirtations - Nothing But A Heartache

Det är kallt idag. Solen sken och vi frös. Det var först Kattis och jag, vi försökte hitta någonstans att fika, men fiken i stan var knökfulla så klart för så är lördagarna. Vi bestämde oss för att dra till västerslätt och Ullas kondis. Vi skildes åt för att hämta våra cyklar och då någon gång slöt Cecilia upp. Vi tre trampade i väg. Vi fikade och var glada, det kändes som klassiskt lördagshäng, kondis och vänner och kaffe och bakelser. Så var det på 50-talet, så är det nu. När vi for hemåt hade Kattis en fryspizza på pakethållaren, Cecilia och jag ölkorv i våra väskor, grejer vi köpt på Ican vägg i vägg med kondiset. Vi cyklade långsamt, i bredd, över pölar som frusit så det knastrade när isen knäcktes. En dyster svart luftballong svävade över oss, men den orkade jag inte fota.

Igår var jag på fest. Det var först mingel och jag minglade för det var lätt att mingla när man varit med i en film och skrivit manus och så. Jag tror jag minglade sönder ryggen för den började göra ont. Jätte ont. Och tillslut slutade jag mingla och började bara prata om min onda rygg och börjar man prata om sin onda rygg dödar man festen för sig själv och de som lyssnar så jag gick hem.

Igår kväll satt rasmus, frida och jag i en jury. Idag så tillkännagavs vinnaren. Efter det traskade Frida och jag iväg i regnet, vi åt på ett fik, fortsatte upp till den teater Frida jobbar på, där fick vi bli lite varma, dricka kaffe och se en barnföreställning, när den var klar och vi kissat hade det slutat regna. Då gick vi i skogen med Fridas mammas hundar, vi fick hoppa runt lerpölar och gytjegropar, sen gå på steniga stigar bland tallar, jag blev kall om näsan och vi träffade unga orienterare och en försökte vi hjälpa komma rätt. Nu sitter jag hemma, ska äta mat, försöker få till vågor i håret till filmfestivalens avslutningsfest.

Det här är Frida. Här ser hon ut som en stumfilmstjärna. Eller som Karen Blixen. Hur som helst ser hon speciell ut på denna bild. Den är från ikväll, vi gick hem, med våra cyklar, vi satte oss inte på dem förrän vi kom på att vi ville ha godis.

Big Noise from Winnetka

Det här och det här och det här och det här och det här har hänt. När det sista var klart i måndags morgon kom aptiten tillbaka. Vi firade med hamburgare som inte var så goda som vi hoppats.

Och nu finns affischen till Ta av mig.

Nu finns trailern till "Ta av mig" här.

Bra text ur bra låt: I Love Your Body, But Not So Much I Like Your Mind, In Fact You're Boring, Pretend Not Being Of My Kind, You Keep On Talking Of Some Girl That I Don't Know, When Will You Shut Up & Will You Go

ska sova nu, lägga mitt huvud med hår som luktar av arbetet på kudden.

Det ska ha regnat idag, har nog hört det slå mot husets plåtbalkonger, har inte riktigt tagit in det. Idag låg jag, sov eller låg stilla. Hade huvudvärk som gick från ögonbrynen, upp över pannan, ner över nacke och ut över ryggen. Klockan 15 kom lite liv tillbaka i mig, klockan 16 ännu mer. Vid 18 kom jag utanför dörren, då var himlen som i lågor.

Såg den här dokumentären. Gör ni det med. Blev så peppad av hennes galenskap och levnadsöde. Så mycket humor och så sorgligt ändå.

Fikade med Karin. Jag unnade mig det, köpte tom en bakelse som såg ut som en snäcka som kräktes. Unnade mig för att jag inte gjort av med ett öre på en vecka. Så himla bra. Karin ska föda barn, beräknat den 5/10. Jag frågade vad jag skulle göra om vattnet gick medan vi fikade. Fick inget svar. När hon verkade ha ont frågade jag om det var en värk. Fick inget svar då heller. Hade varit så coolt om förlossningen satt igång och jag var med. Men det hände inte. Fick inte fota Karin så jag tog bilder medan hon höll på med sin telefon.

Två dimmiga mornar. Två tidiga mornar på rad. Det är knappt ljust när jag sätter mig på cykeln. Sen när dagen gått har dimman lättat och solen skinit. Bra mornar, bra dagar.

Gårdagens glädje var en gul arbetstunika som varit borta sen Juni och igår återfanns på en strykbräda en trappa upp från min avdelning. SÅ glad jag blev, ville ringa någon, ville göra en facebookstatus. Blev förvånad över min glädje. Dagens glädje var när jag trött över en kopp té i trevlig sällskap kom på att det är ett nytt avsnitt svenska Hollywoodfruar ikväll. Herregud, jag ser serien, varje vecka, men ibland tappar jag intresset, tänker på annat, fingrar på tårna eller något. Så varför blev jag så glad idag? Är det för att jag är trött och det programmet är som billigt godis - kan kännas så lockande gott men egentligen bara gör en illamående och tom. Blev alltså även idag förvånad över min glädje.