Min gardinstång är inte rak, den är böjd av kattungars tyngd, av att vara för tunn och utdragen till max i fönster som är större än stångens kapacitet. Något som var tillfälligt har blivit permanet, stången skulle bara fort upp så insynen försvann, nu har den hängt i tre och ett halvt år.

Så här var jag klädd ett mycket kort tag idag men började frysa och byter nu om. På med lager och tröjor. Lyssnar på margo guryan som sjunger provocerande 60-tals flickigt ljust och viskande. Ska färga löshår idag. Det är planen.

En del av historien, den om de två, Sugar Kane och Joe, den går så här:

Joe spelar sax i olika jazzband. Han lever för dagen, spelar på hästar, förför och lånar pengar. Han är en sann charmör till douchebag. En dag blir han och hans kompis vittne till ett maffiamord och flyr utklädda till damer i en damorkester. Joe blir Josephine.

Suger Kane flyr också. Hon faller alltid för saxofnister, som lånar och bedrar, som spelar bort hennes pengar på hästar. För sanna charmörer till douchebags. Nu har hon tagit jobb i damorkestern för att slippa dem och kunna fokusera på att hitta en rik man.

Suger och Josephine blir vänner och Josephine använder den information han får om vilken typ av man Sugar säger sig leta efter. En man i glasögon, snäll och rik. Josephine klär ut sig till honom, kommer över en yatch och får Sugar att förföra honom.

Så långt kunde allt vara sant. Nu kommer sagan i det hela, det som får en att må gott. Joe/josephines rika alias måste krossa Sugars hjärta, han gör det storstilat med ett diamantarmband, vilket är fattiga joes sista pengar. Men han måste fly vidare. Då i flykten, när maffian är efter honom och hans kompis, hör han Sugar sjunga: I´m trough with love. Hon tystnar och sjunker ihop på scenen, orkestern tar i och Josephine går fram, kysser henne och inser sanningen om sig själv och allt och Sugar fattar att hon åter fallit för ännu en saxofonist, en douchebag. typ så. Jävligt fint alltså.

Var med Mysan och Leif på museet igår. Vi fann en bild av Leif, fast från 20-talet och med blont långt hår och klänning. Leif tyckte allt var roligt på museet, nästan allt, inte sådant som innebar att vi satt ner och såg på film på sidenduk, då blev han rastlös.

Såg en översnöad bil, köpte en våffelmix på ica och drog ner till Jossan för filmkväll. Vi såg Galaxy Quest, som är en mycket bra film.

igår hörde jag talas om vindarna som skulle blåsa idag. Så jag klädde mig varmt i morse för att stå pall mot dem och klev ut i stiltje. Det var lugnt och och väder som verkade lova en grå stilla dag. Svarta kråkor på himlen som överröstade fågelsången var det enda bjöd på drama. På arbetet såg vi vinden tillta, hur snön yrde. På min tre-timmars-rast, en rast jag gick hem på, tog vinden i allt mer. Under kvällspasset täcktes fönstren av tunn blöt snö som blev allt tjockare. Vi såg inte längre ut. inte på ena sidan huset iaf. så tog min arbetsdag slut, jag pulsade hem, små hårda snö korn slog mot mitt ansikte, min panna blev stel och jag drog ner de dubbla kapuschongerna över ansiktet och höll dem fast med en hand. Sen stretade jag på. Och det hela var ju inte så farligt, så dramatiskt, så stort som jag kanske hoppats.

Regntunga Skyar med Alice Babs

la mig med blött hår igår. Därav huvudformen. En subtil skillnad i höjdvolym på barret.

Idag sminkade jag all personal på teatern. Vi skulle bli fräscha för en fotografering. Skönsmink är så svårt, det värsta, man har sin åsikt om vad som är skönt, vad man klär i, trivs i, vill vara. Och jag kämpade med mina bleka hudfärger i kakform. Kanske blev det bra, kanske blev någon glad, kanske blev någon missnöjd, kanske sminkade jag alla likadant.

När jag har sovmorgon leker jag med leksakerna miss jones kommit dragandes med under min sömn. Det brukar miss jones uppskatta. Idag har det varit sovmorgon, nu blir det möte.

Var i en gympasal igår. När vi klev in slog svettdoften emot oss. Alla sa något om att det luktar som gympasal, att doften är densamma. Men jag minns inte svettdoften, inte från mina skoldar i gympasalar, och jag fick ändå VG i idrott pga av min närvaro och pepp, inte min sportsliga talang. Det var på gymnasiet. På Högstadiet gick det sämre, då fick jag kämpa i tre år för min trea i betyg. En gång fick jag stanna kvar och kasta en basketboll i nätet. Man var tvungen att göra det för att få gå och där stod jag ensam och kvar och kastade och missade och kastade och missade. Men den idrottsläraren var snäll och tålmodig och det hela var ganska trevligt.

Men igår så var vi alltså åter i en gympasal. Vi fick gå ner i en källare, följa streck på marken, gå upp igen och så in bland ribbstolar och lianer, madrasser i taket, bandymål och bänkar. Det var reportagebilder för en intervju som togs. Fotograf och stylist. Jag på smink. En innebandystjärna som fotades.

Nu skypar jag. Vet inte riktigt varför, känns som jag missar syftet, för Victor i andra änden skriver, han ser på tv och facebookar. Jag ser på när han gör det. Vi säger inte mycket och jag vågar inte fråga om det är något jag ska göra, för tänk om det är så och så har jag missat göra det de senaste femtio minuterna. Nåja. Nu kallpratade vi en stund. Trevligt.

Joseph L. Mankiewicz regisserade filmen om dagarna, skrev manuset under övrig tid. Han fick injektioner av något slag för att klara det. En dag fanns det inte längre något fri plats att sticka nålen i, all hans hud var full av sprutärr.

Cleopatra filmades alltså på första manusutkastet, så går det sällan till, manus skrivs om flera gånger om. Men inte Cleopatras. Två filmer hade han tänkt sig, tre och en halv timme vardera. Den första om Cleopatra och Ceasar, den andra om Cleopatra och Markus Antonius. Men filmbolaget var rädd att Elizabeth Taylors och Richard Burtons romans skulle ta slut innan den andra filmen fått premiär, så de klippte ihop en fyra timmar lång film av de tänkta båda. Joseph var besviken och Liz kräktes av missnöje på London-premiären.

Min morgon. Den började så tidigt. Två timmar innan arbetet skulle börja försökte jag kliva upp, när jag råkat komma åt avstängningsknappen istället för snoozen hade jag inget val, risken att försova mig blev stor och jag drog på mig två lager kläder ovanpå nattskjortan. Så började min dag.

Nu fortsätter den.

Liz och Richards repliker i Cleopatra. De säger dem så bra. Högtravande meningar om kärlek större än livet blir sanna och vackra. Det här är en av mina favoriter, så jag önskar jag kunde göra så ni får höra Liz säga dem.

Förr såg bloggens bilder ofta ut så här. Som bilden nedan. Grynigt motljus. Så fint det var. Som en drömsk värld av vemod. Idag tog jag åter en sådan bild, framför gardinen med en grå dag där bakom. Men känslan infann sig inte, något saknas, kanske det drömska, kanske vemodet, kanske båda. Men mina bröst ser fina ut iaf.

Sov en bra natts sömn men känner mig trött. Har ätit kyckling och avocado, en knäckebrödmacka med smör. Nu kokar jag pasta. Ska äta pasta med gräddigsås innan arbetetskvällen som börjar 15:30.

Har lyssnat på Louis Armstrong. Bäst på skivan är hans Someday. Den får mig att vilja strutta.

Har slutat leta Catullus diktsamlingen, den jag köpte för ett år sen, den jag höll i för någon vecka sedan, den jag nu letat liggande på golv tittandes under mattor, under soffa och fåtölj, den jag lyft på saker efter, kollat bakom böcker i hög. Säkert ligger den här, mitt framme framför mig, så lätt att se om jag bara slappnade av. Den kan vara var som helst och idag letar jag inte.

Whitney Houston When You Believe HD

Fastnade i Whitney idag. Ville inte se och höra annat. Och så klart var jag tvungen och ringa Jossan och prata om det. Jossan är bäst att prata med när storheter går bort. Vi har delat tankar över Anna-Nicole Smith, Farrah Fawcett, Michael Jackson, Elizabeth Taylor,Amy Winehouse m.fl m.fl. Hon, liksom jag dyker ner i allt som går att komma över, alla intervjuer, filmsnuttar, sånger. Sen funderar vi, sörjer och pratar ut.

När jag kom hem efter arbetskvällen kröp Tyra upp i knät, miss jones rusade efter leksaker. Nu ligger Tyra en armlängd ifrån mig, som en liten boll och sover. Miss Jones sitter högt upp och ser rakt in i en vägg. Jag ska raka benen.

Cleopatra Enters Rome

När scenen togs, när Cleopatra dyker upp uppe på statyn, glömde statisterna sina roller och vrålade LIZ, LIZ, LIZ.