Marlon Brando~'You Must Be Stanley' ~Streetcar Named Desire

Morgonen är mörk. Det regnar och för en timme sen for åskan fram. Jag var vaken då, har varit vaken sen fyra. Låg och väckte mig själv, så säker på att det var dags att kliva upp. Sen fick jag bara inte sömnen tillbaka. Och när som helst nu drar klockradion igång för att väcka mig.

A Yank i the R.A.F.

Han är en worm. Det är vad hon kallar honom. Och han känns faktiskt inte helt sympatisk, som lite självgod. I London hamnar han, och där möter han henne åter, sin gamla flamma.

Hon spelas av Betty Grable. Hennes ben försäkrades för en miljon dollar av filmbolaget. Och det första vi ser av henne är hennes berömda ben som hoppar hur en bil.

Han spelas av Tyrone Power. Trodde filmen skulle handla om hur han blev snäll och sympatisk, en man som tar sitt ansvar. Men den handlade inte alls om det. Vilket nog är bra. För där sitter jag och väntar på sentimental romantik och så är allt lite mer verkligt.

Hon träffar en annan snubbe som är artig och snäll och snygg. Och så slutar det hela med hon i armkrok med dem båda. Sympatiskt. Ändå.

Det är spännande också när de störtar och nazityskarna kommer springande och de får fly från stranden med väderkvarnar och tulpaner. Jo, de kraschade i holland.

Nosferatu

Gav mig i kast med en 70-talsrysare. Men jag rös aldrig. Och bara ibland var det vackert, oftast inte. Ofta var det platt. Trots bergen i öst, trots alla de där råttorna och likkistorna som fyllde gatorna, skeppet med en död man fastvirad vid rodret. Så mycket som i tanken kunde ha tjusat tjusade inte.

Inte ens Klaus Kinski som greve dracula, eller vackra bleka Isabelle Adjani.

Vi sa att det var varmt. Vi tog av oss våra jackor. Pratade något om att sommaren återvänt. Vi klev upp på högsta kullen och där såg vi molnen. Ovan dem sken solen. Under dem låg det svarta tungt. Regn var på väg.

Vi fortsatte vår promenad i solsken, vi cyklade en stund i solsken, vi skildes åt i solsken.

När jag parkerat cykeln utanför mataffären kom en vind mot mig, löv och dam yrde och solen hade gått i moln. Några droppar föll. När jag gick ut från mataffären öste det ner. Jag blev blöt in på huden, genom jeansen, på den lilla bit jag hade hem. Det rann ilar över mitt ansikte, mina armar, ner i hårbotten. Det var ett himla härligt regn.

den fattiga lifvstilen

är så klart nästan pank. Blev det i sinnet först nu, för inte var jag det tidigare idag när jag köpte membrillo och manchego.
det är marmelad för 60 spänn och en liten ostbit för 40. Alltså, mitt kvällsfika går på nästan hundra bagis.

Trött, så trött. Så trött. Alltså. Men jag får vara det. Särskilt imorgon får jag vara trött för morgondagen är en ledig dag. Då vill jag strosa vilset och tomt i skogen bland gulnande löv och blöt doft, så jag blir fuktig och frizzy i håret. Kanske lite kall också. Eller alldeles svettig under kläderna, det får bli det som bjuds. Kanske köper jag godis på axtorpet när jag gått klart. Kanske besöker jag en utställning på Museet. Tänk om solen skiner imorgon! Då vill jag sitta på en uteservering i varma kläder, dricka varmt och tänka att hösten är härlig. Jag får se vad morgondagen har att erbjuda.

La Dolce Vita - Trevi Fountain Scene

Mina bröst svullnar och ömmar på sensomrar och förhöstar. Så även i år. Och i natt kanske de ömmade extra för i drömmarna fanns de med, med åderbråck och knölar. När jag vaken insåg att allt vara var en dröm kände jag mig glad.

bra låt

ball trummis.

Det är helt plötsligt natt. Dricker mitt te och längtar ner i bädden. Har Tyra i knät, där hon brukar vara. Hon är varm och mjuk, så mjuk att jag ibland är tror att hon ska rinna igenom, mellan låren, ner på mattan. Sen Tyra började ockupera mitt knä är jag mer stilla hemma. Förr drog min rastlöshet mig att gå några varv i mitt hem var femte minut. Nu sitter jag oftast still, för att hon inte ska störas.


Making a gif

Vi går bredvid varann. Hon pratar ryska i mobilen. Hon låter arg och glad och så vill jag också låta för rysk vill jag va. Som hon.

medvindarna.

Blåsten drar fram. Och sällan som motvind. Den är varm och tar mig med, som om det vore nedförsbacke på planmark. I två dar nu. På cykeln. Vinden får grenarnas skuggor att vispa över cykelbanorna. Och där sitter jag. På cykeln och trampar knappt. Perfect.

en tavla.

Den hänger i den långa korridorern där mitt arbete tillfälligt håller till. Någon tyckte någon gång att den bilden var ett bra val för ett äldreboende. Kanske ska den kanalisera ångesten som hör livets vinter till. Kanske tycker jättemånga att den är fin.

Jag somnar. Märker när jag rycker till att sömnen tagit mig en stund. Det hände igår, det händer nu. Tror det är sovmorgon imorgon. Hoppas det är det.

förövrigt är jag mycket peppad på detta.

Arbetar i helgen. På morgonen sminkade jag lite teater, sen blev det äldreboendet. Vi är i tillfälliga lokaler, under de veckor det renoveras. Blev där till 21:15. Då cyklade jag hem.

Har fått för mig att Betty Grable och min syster Signe är den fantastisk kombo. Har därför visat omslagen till de dvd-filmer jag har med na över skypen. Sen skickade jag klipp. Syster Signe log, kanske lite entusiastisk.

Efter det kokade jag en andra kopp te, lattjade med siameserna, ett lattjande som mest går ut på att jag håller fast dem och pussar dem tills de tar sig lös.

Nu ska jag dricka teet.

Powder, Lipstick, Rouge

Vita gympadojor nedanför jeans är fräscha tjej outfiten. Och jag har känt stor längtan efter en egen fräscha tjej outfit. Skorna har fattats mig och igår fann jag dem. På en av alla loppisar.

I grå skinnjacka, i stor vit kofta, stor vit halsduk, tajta mörblå jeans och de vita dojorna som stilfullt slut.

Men jag ser inte fräscha tjejen i mig. Varje gång jag ser ner, eller ser mig i en spegel (förmiddagen har tillbringats i en sminkloge, där finns helfigurspeglar) ser jag en indisk filmskurk.

Så här var det. Hösten 2002 låg tamilremakes på indiska cosmopolitans utelista. Och samma höst besökte jag en tamilsk filmstudio. Prabu hette b-filmens stjärna. Han var artig mot hos, pratade en stund, han kom i en stor grå merceders. Han var filmens hjälte och i scenen vi såg spelas in, slogs han mot en skurk. Han som spelade skurken hade volym på sina mörka lockar, han hade vita tänder, en gul skjorta och över de vältränade benen tajta ljusa jeans. Längst ner fanns de vita gympadojorna. Med en hög sula.

Han, vars namn jag aldrig la på minnet, tog med mig och Frida in i sin loge. Vårt sällskap, tre unga gossar från stället vi bodde på skakade på sina huvuden och formade ordet NO ljudlöst med sina läppar åt oss. Vi log mot dem till svar och följde med in.

I Logen bjöds vi på mat, fick erbjudandet om A car and a Card, and a stay in his Pondicherry guesthouse.. Åter log vi. Men denna gång sa vi nej till hans gästfrihet.

Men det är honom jag ser.När jag ser mig I mina vita skor. Inte den fräscha tjejen. Utan den tamilske b-filmskurken.

Kom iväg i sista stund. Och alla var på väg till jobbet denna morgonstund. Bilister, cyklister och gångare. Jag kände mig jagad och trampade fram som om det var eld i baken min.

Tänkte: detta är inte bra. Inte bra för cykeln.

Strax efter det var bakhjulet tomt. Platt. En punka hade uppstått. Och sen blev jag till arbetet. Men fina Eva, som jag sminkar med om mornarna, skulle hämta sin sons cykel och lämna in den på verkstan. Så hon tog min med bak på bilen.

Idag hämtade jag ut min cykel som tydligen saknat ekrar på bakhjulet. Det var fixat. Punkan var fixad. Och cykeln kändes ny. Jag såg på den flera gånger, för att vara säker på att den var min cykel, för den kändes inte som min, men såg ut som den.

Kom Ingen! Lill Lindfors.

När jag bodde hos Anna fanns där ett slitet gammalt kassetband med den här skivan. Och sen dess har jag letat skivan. Det är åtta år sen. I varje skivback på loppisar har jag bläddrat i hopp om den. Har sökt på cdon, har sökt i skivbutiker.

Idag trodde jag mig se den. På långt håll stod den ovanför ett gäng backar med vinylskivor. Jag fick ökad puls tills jag kom på att det lill lindforsomslaget var till skivan där Musik ska byggas ut av glädje finns. Inte till den här. Men bläddrar lite i backarna. Och där i mina händer finns den. Sju-åtta års sporadiskt letande. Över. Och det krävs ett beslut att låta det letandet vara över, så jag velar.

Nu är den min. För en tia. Och ingen repa som förstör.