dagens tupplur.

somnade i soffan. Somnade medvetet. För täcket från sängen var med mig. Och kuddarna. Först kröp jag ihop, sen kröp Tyra ihop spinnande vid min mage. Sist bet Miss Jones sig plats längs min rygg. Det var värme från alla håll och slummern varade i tre timmar och när jag vaknade hade Miss Jones tagit Tyras plats och Tyra luktade vilset på saker.

trött igen no2

Kanske är tröttheten över mig igen. Den som mattar av mig, gör mig platt. Kanske har jag kört på för att jag inte vill vara trött, inte så himla trött, men nu kommer det i kapp, nu blir jag överkörd. Eller har jag glömt hur trött jag var förut och vant mig vid min nyvunna energi.

Arvid.

Träffade samojeden Arvid idag. Samojeden på bilden är inte Arvid. Han heter Nico och är Carolinas hund. Arvid är Helges hund. Arvid la sig på rygg, slickade med mjuk tunga, mjuk nos, mjuka läppar min hand. Han tittade nyfiket på allt och luktade på den slitne mannen med rullator som passerade oss och som passade på att snacka hundspann med Helge. Vi möttes när Arvid fick sin lunchprommenad och jag stapplade hem från arbetet.

Samojeder har öron lika mjuka som en kattunge. De är från Ryssland.

Roller Boogie - Movie Trailer

Vi började se den, sen, när förtexterna var slut var vi tvungna att göra annat, men den ligger och väntar på oss i stigande pepp.

Frukost

FITTA!!! Skrek jag, eller utbrast jag, eller sa jag, när jag öppnat kylen och fattat att filen var slut. Så det blev virgin marys och salta jordnötter, det är vad jag har.

Ava Gardner no2

En bild när Ava var ung. Innan männen och kröken och röken. När hon dog 67 år gammal hittades hennes exman, mannen hon skilde sig från över trettioår tidigare, Frank Sinatra, gråtandes på golvet bredvid sin säng ensam i sitt sovrum. Så säger legenden.

Och Gregory Peck tog hand om hennes hund, corgin Morgan.

Ava Gardner.

Hon viskar nästan. Så hade hon blivit tillsagd att tala av bolagsbossarna. Så skulle alla förföriska donnor tala då. Det är vackert när hon nästan viskar. Hon är hes och klar. Var hes och klar. Hon har nu varit död i tjugo år. Blyg var hon, men med några rediga groggar i vardera ben och en stadig ström ner för strupen resten av natten dansade hon flamenco på borden, eller spisade jazz hånglandes med skönheter som Miles davis eller ärrade unga tjurfäktare tills månsken övergått i morgonsolen övergått i förmiddagsol.

morfars firande dag två.

Jag gömde mig i ett belamrat rum, där madrasser och väskor låg i hög, där mina kusiner och systrar satt. Vi satt där, jag vågade inte hälsa på alla de andra, alla mormor och morfars vänner som åt smörgåstårta i de andra rummen. Men de gick. Sen gick vi en prommenad, mormor och morfars döttrar och barnbarn. De gamla tu stannade hemma och vilade.

Vi gick till ok. Vi strosade runt i kanske en kvart inne på ok. Vi var elva stycken. Vi köpte en liter fil. Vi gick tillbaks.

Åter hos mormor och morfar slog tröttheten till, vi sjönk ihop i soffor, på stolar, på golv. Sen åt vi. Då dracks det vin och hemma gjord äppeldricka. Det skrattades mycket i vissa stunder, i andra gick en ängel genom rummet och tystnad rådde.

Seg, trött, slö, lat.

Hon höll på att skriva ett sms och fråga när jag skulle komma, då ringde jag, mitt i ordknappandet. Sa att jag var seg. Att jag kommer om förtiofemminuter, det är om tjugofem minuter. Så seg så seg. Som att det gör ont i kroppen, men det gör det inte. Ska ner till morfar. Han firas idag med. Hans nittioårsdag firas så som en sådan ska firas. idag med smörgåstårta. Barnbarn. Döttrar. svärsöner. Vänner och andra.

om jag vore firad poet.

Om jag förstod ord och rytm skulle jag vilja vara poet. Men vissa rim, vissa rytmer i en text går mig förbi. Men om jag förstod och skrev poesi skulle jag vilja vara framgångsrik. Rolig och sorglig som Nils Ferlin och Kristina Lugn, men se ut som Bodil Malmsten. Jag skulle vara gift med en vacker fotbollspelare, en lårsvälld gyllene grekisk gud, och jag skulle vara fylld av sorg för att jag var slav under hans fysiska skönhet och ungdom och framgång. Jag skulle ha katter och hundar och ett adoptivbarn eller två.

Saluki

Fick vinthundar på hjärnan efter Krig och freds borzoier.

En dag i sommras, en förmiddag kanske, på väg till jobbet, solen sken och en gammal man med en saluki stod i parken jag genar genom. Salukins svarta päls blänkte, svansen var som en fana, den sträckte sin långa nos mot en gren i ett träd. Så vände den sig mot mig. Allt går i ultrarapid i det här minnet, det gjorde det säkert inte i verkligheten, men den effekten hade salukin molle på mig.

mot pusselbutiken

Ett intresse för pussel har spritt sig i familjen. Nu när så många är uppe för morfars 90års dag tog vi oss ut till pusselbutiken på carlshem. Det var jag, signe, kusinerna mimmi, emilia och anton. Signe och jag pulsade i snön, mot snön som föll. Vi fick en omväg som höll spänningen vid liv, skulle även nästa tunnel vara avstängd, vara en skreva ner i mörkret? Vi stretade på, saktade av på stegen när vi närmade oss nästa chans att ta oss över den stora vägen, vi saktade av för att hålla ut på hoppet om en öppen tunnel. Så fanns den, vi kom under, vi kom förbi den stora vägen, fick gå tillbaka en bit och där låg den: pusselbutiken. Redan hade kusinerna kommit dit, de hade fått skjuts.

vinternatt igen

En annan vinternatt. En svart en.

så gick det fel med sminket för den forna sminkösen

Såg idag, något jag misstänkt ett tag, att min I.D minerals foundation är för mörk. För mörk för vita mig. Bleka mig. Det dyra jag köpt, med borste och allt, den blekaste de hade, den är för mörk. Den smälter aldrig in i ton. Och aldrig har jag varit så sliten under sminket heller. Gör dessa mineral det mot min hud? Varför? Varför var jag så slarvig, den frågan ställer jag mig. Rusade in där med hopp om renhet och lyx. Fick en kaka av något blekt orangetsmuts i fejset. och rödaktighet och porer jag aldrig sett när det åkt av. Dam you ID!

i Krig och fred del två.

Pratar med johannes i telefon. Pulsar genom snön. Vi drömmer om Ryssland. Han pratar om de ryska författarna vars böcker han läst, vars amerikanska/brittiska filmatiseringar jag sett. Så är det med oss två. Same same but diffrent.

ps. krig och fred-filmatiseringen är äkta sovjetisk rakt igenom.

snönätter

Nattens himmel blir vit. Eller grå. Eller gulgrå. Som snön. Och träden är svarta. Gulsvarta. Det är gatlyckten, det är snön som yr, som gör det. Tror jag. Då är allt blått i vintern borta.

Tyra och jag slappar

Tyra har krypit in nära. Hör hennes höga spinnande, för Tyra är en som spinner av spänning och trevnad, därför blir det lite högre än hos många andra katter. Känner hennes ben sträckas, så dyker en lite varm mjuk tass upp under hakan. Den blir kvar där på bröstkorgen, hon är ett virrvarv att trötta ben som vilar vidare.

Borzoi

Ryssen jagade med Borzoien. De jagade varg med den, det vet jag för det har jag läst och sen sett i filmen Krig och fred. I filmen rusar koppel på koppel på koppel med borzoier över fält, genom snår. De får tag i en stackars gulögd varg. De hugger mot den, de går i strid, närkamp kan det kallas, med den ensamma vargen. Vargen binds av människor, dess tassar snörs ihop och en pinne binds fast i dess käftar. Sen ser vi en närbild på ögonen, vargens ögon. Sen ser vi jägarna, hästarna och borzoierna filmade med en lins som gör att deras näsor blir längre, som en spegling i en julgranskula. De skrattar och förvandlas till lustiga skrämmande fånar. Sen tillbaka till vargens gula ögon.

Borzoi och barn
Borzoi och elegant dam
Borzoi och Pola Negri
Borzoi och Sarah Bernhardt

Krig och Fred del 1 och två

Sett de två första filmerna i mastodontfilmatiseringen av Krig och fred.

Ofta är himlen molnig med en sol bakom. Allt ligger i dis. I krig ryker svarta eldar, närbilder och röster av panik, av mental dimma och virrvarv när döden huggt till. Fade out to black. Sen tillbaka in i striden.

Det finns björkar i massor. Kala björkstammar, en efter en efter en. Ofta snö som viner, vinterdimma, fåglar som kvittrar över snön, kråkor som kraxar i skymningen. Knarrande under skor. Andedräkt synlig. Men det finns vår med knoppar, ett annat fågelkvitter, vindens brus, syrener i allé. Och höst. Fukt, löv, åter dimma, droppar av regn.

Han har utmanat sin frus älskare till duell. Han inser det dumma i det. Han älskar inte sin fru, han kan inte skjuta, han frågar hur man avlossar ett skott. Han pulsar mot sin motståndare med pistolen i amatörens skraja grepp. Han vinner mot den virile officeren. Förtvivlan och död gör intåg i hans liv.

Hon är på sin första bal. Ingen bjuder upp och hoppet byts mot förtvivlan. Men så kommer en, en som bjuder upp. Hennes ögon, hennes läppar, hennes hud darrar. In i dansens virvlar, sjalar flammar röda förbi, solfädrar viftas svarta, kristallkronorna skimmrar bländande.

Och på det nätter av månsken genom trädens löv, mellan stammar, över floder och deltan, från ovan, från under. blått och svart och vitt i mörkret.