förändring

Funderar på en ny näsa, kanske nya läppar. Blont hår? Eller mörk brunett? Helst vill jag bli någon annan, någon som inte är trött. För jag är trött. Nu hemskt trött. Och håret är som en proggtrolldrottnings. Nytt hår är billigast, ny färg. Ny näsa är dyrt. Nya läppar är kanske lika knepigt som nytt hår, några tusen så plutar de, för några tusen är håret klippt och förlängt, fått ny färg. Att bli någon annan, särkilt någon annan som inte är trött är det knepiga. Och om det skulle lyckas, skulle säkert tröttheten en dag komma smygande. En ny näsa består.

måltiderhålltider

Sköter mig inte. Inte idag iaf. Trötthet jag motar bort med chips och pepsi, tidigare med lakritstänger. Nu har chipsen gjort små sår i munnen och pepsin är avslagen. Min ömma mun kommer antagligen inte tugga något vettigt denna kväll. Frukost blev det, sen lunch, en kopp kaffe och flera koppar vatten, på arbetet dricker jag vatten ur koppar, så har det blivit.
Ska nog dricka te nu. Rensa efter chipsen salta vassa kanter, efter pepsin sötma. Laga mat för morgondagens lunch. Detta att ligga steget före, det är inte min grej. Men jag försöker. Och ska försöka äta riktigt mat hela morgondagen. Frukostlunchmiddag.

kiruna

Minns fler bilder som försvunnit. Minns korten jag tog av kirunas fjällbjörkar, de som står spröda i stan istället för de stora som växer här nere. Kortet av bussen också, av läderklädd pimphörnsoffa längst bak i bussen mellan järvägstation i vännes och umeå. Borta. Och så korten från träkyrkan, med allt mörkt, ödesmättat stort, så lungt med solen utanför och Ann sittande i en av bänkarna. Oskar som står. Kanske kommer jag minnas allt bättre nu, bevara minnet och inte låta det bli bara ett foto av något, eller glömmer jag?

naima & karen

Karen Blixen är en favoritförfattare. Karen har de vackraste texter, historier. Hon var mager och dramatisk med vinthund, och alldeles till sig över att möte Marilyn Monroe, de båda dog ungefär samtidigt också, medans Marilyn var ung när hon dog, dog Karen som gammal.

Naima är bara intressant, det där ansiktet, stora ansiktet med stora ögon, stora näsborrar i stor näsa, stor mun och säkert stora tänder. Hon var primadonna innan 30-talet, som störst och sthlms favorit på 1910-talet. Hon spelade som gammal i filmer, det är så jag minns henne, nerbäddad med volanger i Sommarnattens leende. Jag är ingen expert på Naima Wifstrand, men hon hamnade på min kyl, bilder av henne ur DN, för att hon är vacker.

Så läste jag på en blogg jag länkat mig vidare in på, att en inspelning av Naima som läser Karens Babettes gästabud fanns att köpa. Jag köpte, eller beställde, nu väntar jag. Har redan läst historien, har den i Ödets Lekar. Men jag vill ha den med Naimas röst. Min första ljudbok, heter det så?, blir det.

morgon

Bilder försvann. Mellan kameran och datorn försvann de. De foton jag tog i träkyrkan i Kiruna är borta, likt de jag tog nyss, med en vän ute i solen, drickandes te och rökande cigarrill efter ett försök till powerwalk i motionspåret. Vill inte att bilderna ska vara borta. Förstår inte hur det gick till. Och varför just de, varför alla från träkyrkan, inte de innan eller de efter, utan just krykan? De som togs nyss kan jag förstå, det känns rimligt att de man senast tog försvinner.

tyst no2

Söndag eftermiddag och tyst. Lika tyst inne som ute. Lika ödsligt som soldränkta gator blir ens hem, fast mjukt suddigt istället för draperat i långa skuggor.

tyst.

tyst no1

Söndag eftermiddag och tyst. Tystnaden på eftermiddagen är inte som tystnaden en morgon eller en kväll eller en natt. Tystnaden en eftermiddag är tyngst, svårast att bryta, med all sin kraft dämpar den, får allt att låta dovt om ens något.

locations

Var i Kiruna, åkte tåg, åkte genom skog, över evighets myrar, över talltäckt sandmark och älvar, genom fjällbjörkskog. Kom till Kiruna, filmade, en del av en liten film, alla extriörer togs med staden och vyerna som fond. Den lilla filmen kommer jag inte förklara men bilderna nedan säger något om den, tror, känner jag.

fåfängan

Försöker bli vän med min fulsida. Alltså med mitt ansiktes högra sida. Så jag fotar den och gör framsteg. Ser fortfarande obekväm , smått rädd ut. Men ser bättre ut. Allt handlar om kontroll. Är inte fri nog, inte säker nog, att släppa kontrollen. Inte nu. Jag behöver inte vara duktigast men jag vill inte se fem år äldre och trött ut på bild, det är den kontrollen jag snackar om.

Hade blondering i håret idag. I ögonbrynen också. Men jag ser likadan ut. Inget hände. Det var en färg. Inte vätesuperoxidens medsystrar. Så jag har färgat håret till min egen färg. Väl spenderade pengar. Men bilden här nedan, den med min fulsida, men allt är spegelvänt i webbcammens värld, är från innan färgningen/blekningen, men det ser likadant ut, luktar lite godare, är lite blankare nu.

slutkörd?

idag blev inget som det var tänkt. Fick en ledig dag, fick reda på det igår. Då kom tröttheten över mig. Var som att kroppen stängde av. Tvingade mig upp tidigt imorse, det gick bra, sen kom huvudvärken. Sakta kom den, Nästan omärktbart, ljuset började göra ont i ögonen och värktabletterna hjälpte inte fullt ut. Nu är tabletterna slut, hade få kvar. Sov bort hela eftemiddagen, hela kvällen. Värken ligger där och mal, redo att ta över mina tankar, min kropp, igen.

bilder

Var som barn besatt av Veronica lake och allt jag sett av henne var den här bilden, den där hon ligger med håret för ena ögat. Var förundrar över bilden av Ingrid bergman med vanställt ansikte. Jag kände mig lockad, en del av mig ville också ha det så. Tänk all svärta, all dramatik ett ärr kan ge en människa. Och så ville mitt förpubertala dramajag ha det.

Idag prövar jag, åter, att låta håret falla ner över högersidan, över den inte lika nätta sidan, över den sida jag jobbar med att tycka är fin, men Idag jobbar jag inte med det, idag jobbar jag på att dölja.

två sidor av samma

Har en ful sida. Har en snygg sida. Folk säger att jag snackar strunt när jag säger det. Men strunt är det inte. När min fula sida hamnar på bild ser jag grov, trött, sne ut. När min fina sida fångas ser jag ut så som jag vill se ut. Ibland är jag ledsen över att jag inte var mer lik mina fina sida, ibland är nästan full av sorg att den fina sidan mest och bäst finns på bild och inte irl. Kan ägna tid åt att analysera den fula vs den fina. Men det mår jag inte bra av och inte gör jag det när jag mår bra.
Sen kommer stunder då jag är tacksam över att åtminstone ha en fin sida, och så fin som den är sen.

Här kommer bildbevis, en bild är horisontellt vänd. Ni får själva se skillnaderna, avgöra vilken som är fin.

kattblogg?

Blev kattbloggare. Det var inte meningen, det är nästan något jag är rädd för. Läser kattbloggar, tycker om kattbloggar, bloggar om siameser och orientaler och balineser, kan läsa bloggar om andra raser också, ja även om bonnkatter, tycker om när det är mycket bilder och lite text.

Men jag ska inte bli kattbloggare. Men jag vill att kattidningen jag prenumererar på ska komma.

vad katter gör no2

vad katter gör no1

Vill skriva om Gary Cooper, men det skulle bara bli upprepningar.

Så jag skriver om siameserna istället. Om de vilddjur jag har här hemma, små rovdjur som skriker efter mat istället för att jaga och döda för den. Men de jagar för skojs skull. Som när det kommer in en insekt, vilket det gör rätt ofta under en sommar, då följer de det lilla krypet, springer efter och vakar. Ikväll var det något litet grått flygfä som fyllde deras tid. Den lilla rackarn hade satt sig mitt på taket och siameserna vakade. Riktigt hur det hela slutade vet jag inte, orkade inte bry mig om slutet, men nu gör de annat iaf, nu står de med sina små storörade huvuden instoppade under en lampskärm. Säkert har insekten sökt sig till ljus.

fisk

öppnade ett paket fiskfilé. Siameserna blev peppade, trodde det vankades mat och högljudda sitter de nu i det lilla köket. Men det är jag som ska äta fisken, kokad fisk med smör, morötter och potatis, kanske citron.

Loj idag. Lyssnar på spice girls, lyssnat på fånigt glad musik några dar. Nått en punkt då jag inte vill gotta mig i min melankoli, nu vill jag trallande glad ta in världen. Så Tom Jones, Louis Prima och Spice Girls kanske får in mig på ett glatt spår.

graycoopergarycoopergarycooper

Har skrivit om honom förr, kommer säkert göra det ingen, såg nyss Mr Deeds Goes To Town. Gary Cooper spelar Longfellow Deeds och hela histrioen är full av moral och duktighet, men Gary, han, han är fin.

Hur det bildas veck under hans haka, hur hans ansikte reagerar på allt, hur hans ögon känns äkta i sina uttryck, hur hans läppar plutar.

Han lever, så känns det, han känns så nära, inte som en man som varit död i 49 år, som skulle ha varit över hundra år idag, som var i min ålder på 1930-talet. Han känns här och nu.

Borde sluta vara kär i honom, det skulle vara vettigt av mig.

regnet/solen

Idag skiner solen. Igår regnade det. Det åskade på kvällen och det regnet missade jag, men tidigare hade jag varit ute och gått. Jag blev blöt, men inte blöt nog. Önskade bli genomsur och eländig, men så blev det inte, vattnet rann genom mitt hår, men på mina kläder var det mest lår och bröst som blev blöta. Resten verkade ha legat skyddat.

Och idag så skiner solen. Himlen är alldeles blå.

pillren

När jag var 23 år och bodde söderut bröt min gräsallergi ut. Med åren blev den värre och värre och i slutet av juli varje sommar hade jag några mardröms veckor av snor och rinnande kliande röda ögon. Ingen medicin jag köpte hjälpte och jag fasade de veckor då jag skulle flåsa efter luft med en skalle så trött.

Tog tag i det i våras. Bokade en läkartid. Min läkare log lite överseende åt mig under hela besöket och jag kände mig mycket fånig. Han skrev ut tabletter som jag skulle ta, plus sa att jag skulle också ta receptfria tabletter, nässpräy och ögondroppar. Så i maj började jag med det receptfria. En tablett varje kväll. Och någon dag in i juli började jag med de dyra tabletter den överlägset leende läkaren skrivit ut.

Läkarens leende hade fått mig att tro att han inte tog mig på allvar och därför trodde jag att allergiattacken skulle komma. Men den kom inte. Tog sista recept tabletten igår. Och i augusti brukar jag inte ha några besvär, inga allvarliga. Kanske log han inte överseende, kanske log han förstående.

äsemässen

SMS mellan mig och en kompis idag

Jag: Idag funderar jag på näsoperation å stora boobs som bot på min inre oro.

Kompis: Att fundera är okej, särkilt eftersom du är medveten om vad din längtan beror på, men jag tror mer på att projicera den på en hund eller en karriär som författare.

Jag: Man kan göra båda. Med ett par schyssta lökar kan man tjäna lite extra eller ha en rik pojkvän. Å m Denueves näsa som pricken över i kommer livet bli toppen!!

Kompis: Ja, en rik pojkvän känns som en nödvändig accessoar i ditt liv.

Jag: Visst! Efter 30 år är jag på rätt spår igen!! Jag ska knulla å suga balle å bli omhändertagen av rika vackra playboys å badboymoviestars! La dolce vita here I come . . .

Kompis: Ha ha. Bara de vågar stoppa något i den grova munnen . . . .

Jag: De kommer inte vara rädda för det, snarare tvärtom! Nu ska jag spana in bilder på grace Kellys näsa, den kan jag också tänka mig.

Bild på min mammas och styvpappas kök under arbetet mot ett nytt fräscht mögelfritt ansikte