Läsaren?

 Han sa bloggens namn när vi satt i bilen. I filmerna jag ser. Jag såg förvånat på honom, sa: vet du om den? Ja jag minns den, sa han. Han beskrev bloggen som mitt dagdrömmeri, min verklighetsflykt, filmerna jag flyr in i. Jag förstod att han inte läser den, inte läst den, för inte handlar den om film, inte alls, inte om verklighetsflykt heller. Den handlar om små stunder och om vädret. 

Sen hörde han fel, han hörde nog det han trodde att jag skulle säga när vi pratade om hans senaste år, han hörde kanske det han önskade att jag skulle säga, så att han skulle få rätta mig, för rättningen kom blixtsnabbt, han trodde jag la hans olyckas ursprung på hans familj, när jag la den på karriären och jag orkade inte rätta honom när han förklarade att det var just karriären som varit dess frö och familjen hans lycka och räddning. 

En stol for av släpet, hängde efter i spännremmen, och han fick stanna bilen och spänna fast den bättre.