Jag och min syster Signe gick och såg filmen Världens värsta människa på folkets bios sommarrepriser. Filmen var förförisk, pulserande och rosig. Eller Renate Reinsve var så i huvudrollen. Såklart blev jag förälskad i henne. Såklart jämförde jag mig med henne. Såklart kände jag mig blek och dassig och död i jämförelsen.
Hemma hos mig igen åt vi och våra magar svullnade. Vi satt en stund på min balkong som jag visade så entusiastiskt. Visade det lilla salladsbladet som växer och de kryddor som kämpar för sina liv. Visade olivträdet som hon inte sett.
Vi såg en film till, vi hyrde The life and times of Judge Roy Bean. När den var slut gick jag ivrigt mumlande och handfallen efter min syster som dukade undan, som gick på toa och sånt. Jag ville säga saker om filmer och var ivrig och osammanhängande och sen pekade jag åter mot min balkong och sa - se så fin den är! Nu är lyktorna tända. Hon såg, hon höll med. Jag cyklade en bit med henne på vägen hem.
När jag skrivit klart här ska jag söka på bilder på Cheryl Ladds och Meryls Streeps blonda svall från åren kring 1980.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar