Skatorna.

 En skata flög in över balkongen och landade på fönsterblecket. Den landade med en duns. Stirrade in. Flög iväg med en smäll och landade i lekparken. Den lilla stund den satt och tittade in la sig katterna platta på golvet.

Skatan såg liten ut, aningens tilltufsad. Kanske var det en fågelungeskrud som höll på att ansas.

Jag gick ut, skulle gå runt Nydalasjön. När jag gått över en väg genade jag genom en liten skog. Egentligen bara några tallar med kraftiga rötter och blåbärsris under sig. En stig på snedden genom den lilla plätt av vildmark som ligger där mellan vägen och landstingshuset. 

När jag gick på stigen satt en liten skata framför mig. Orädd och stirrig. Mina raska steg tycktes inte skrämma den. När jag kommit riktigt nära, för jag saktade inte av, tog för givet att den skulle flyga iväg, skuttade den bara åt sidan. Ögonen såg glåmiga ut och de vita och svarta fjädrarna saknade glans och var uppblandade med gråbruna.

Jag tänkte, detta bådar inte gott,  dessa stirriga skator som ser eländiga ut. 

Såg inga fler skator under min promenad som varade i någon timma. Såg ingen skata förrän dagen efter, då en nätt och blank skata hoppade runt inne på gården.