Jag lägger mig på golvet i köket. I ugnen har jag fem potatisbullar. Jag har en liten lampa tänd på matbordet, samt ljuset från ugnen som når ut. Klockan är snart 22. Från min mobil hörs Filip & Fredriks podcast. Deras röster är som ett smatter av ord jag inte bryr mig om att urskilja. Romantik om fulla genier, om män med mustascher och tjocka hår och en talang. Om sprit. Tappar tråden hela tiden.
Montzi kommer fram med sina runda stora ögon och jag tänker: kommer hon hoppa över mig så som Tyra och Miss Jones gjorde när jag la mig på golvet, men Montzi lägger sig vid mitt ryggslut och går till attack med små vassa klor mot min byxlinning.
Idag har jag i samråd med en sjuksköterska kommit fram till att jag ska tillbaka till jobbet på måndag. En arbetsnatt. Sen vila. Istället för att börja imorgon och då köra fyra arbetsnätter på raken. Jag är frisk nu. Lite mör och matt, men frisk.
När jag låg på golvet för en liten stunds sen, kändes inget verkligt. Allt var vant. Ett golv, en ugn med dålig mat som värmdes, två katter och de två vana rösterna från podden. Men inget stämde. Inget var som det brukat va. I en större och luftiga lägenhet är jag nu, men två fluffiga katter. Med lite smak och bara en aning till doft. Fick en känsla av att jag upphört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar