Charles Mingus - The Black Saint and the Sinner Lady - Track A, Solo D...

Richard Burton fick väldigt korta tunikor i Cleopatra. Richard Burton kände sig inte bekväm med att visa så mycket lår men fint blev det att se på.

I bussen sätter jag mig oftast längst bak. Där verkar sätena slitas mer än i resten av bussen för ofta är det så här, som bilden visar, ett hopplock av olika säten.

När de är där uppe, på väggen med min säng nedanför, vet jag att jag inte kommer få vila förrän de hoppat ner, på mig, för så gör de, de laddar ett tag, går fram och tillbaka, jamar, krafsar med tassarna och är med överkroppen redan på väg ner för att avbryta och börja om. Så gör de. Så gör de rätt många gånger och sen boom rakt på mig i magen och där nere har jag legat spänd och väntat på dunsen och redan ryckt till några gånger när jag trott: nu kommer de!

Rysligt fint.

Morgonen i bild en gång till. Solen sken och himlen var blå. Men kall där ute. Klädde mig för tunt. Igen. Gör det varje dag nu. Vill inte frysa men vill tydligen inte klä mig varm för jag vill ha vår eller försommar eller ryssvärme. Nyss cyklade jag hem i den klara kalla luften, cyklade hem för rast. En tre timmars rast.

Till sommaren ska jag köpa vattenfast eyeliner. Det tänkte jag idag. Det var mer jag tänkte, sådant som har med sommar och kalla dopp att göra. Kanske tänkte jag på bikini, men nu minns jag inte.

Morgon och sol och jag lyssnar på jazz och tror/hoppas på en sommardag där ute. Nu åker jag mot arbetet.

Min syster Agnes har flyttat till sitt första egna hem, ett studentrum på Ålidhem. Jag var där efter jobbet, mina systrar löste korsord i sängen och drack té. Ute sken solen och den tillsammans med det gröna grästet gav illusionen om värme fast det är kallt. Men jag låg trött i sol-genom-fönster-värme i den lilla soffan.

Charlie Parker - All the things you are

Min väns telefon ringde och jag tog tillfället i akt för att gå på toa. Men när jag reste mig upp drog jag ner min väska med låret från soffan där jag satt. Väskan landade, som alltid är öppen pga trasig dragskedja, upp och ner på golvet. Avbröt toaplanen och började plocka upp innehållet. Allt hade åkt ut. Allt viktigt och så en hel del skräp. Började plocka tillbaka även skräpet i väskan, generad som jag var, besvärad över att de andra cafégästerna såg eländet, soporna, som nu låg på cafégolvet. Men jag avbröt mig och här är en bild av de smulor jag lät ligga kvar.

Gene Krupa-Big Noise From Winnetka

Såg den idag. Ville aldrig att den skulle ta slut. Dels för att jag anade olycka och sorg och mörker som slut. Dels för att den var så bra.

Varför var den så bra?

Var det allt blod? Kanske. Himla mycket blod. En stackare blir förgiftad och dör sakta och svettas blod. Men det är massakrar också. Rött blod på solbrända kroppar. Rött blod på blek hy. Allt finns och hela tiden.

Sen är det giftet. Gift på böckers blad, så när du bläddrar i den ihopklibbade boken slickar du dina fingrar och möter en grym död. Eller läppstiftet på älskarinnan som innehåller gift för att döda i kyssen med älskaren.

Men det finns snusk också. Vackra nakna kroppar och lustar fyllda av olycka. Drottningen som på sin bröllopsnatt vägrar tillbringa den med den nyblivne maken, blir nobbad av sin älskare och sedan drar ut på stadens gator iklädd mask och förför i en gryende morgon.

Så finns också Virna Lisi med. Kanske vackrast i världen bland kvinnor. Kanske inte. Men något med hennes berömda esquire omslag från 1965 gör att hon tjusar mig jämt, även som ond manipulativ grå drottningmor.

Det här är Isabelle Adjani.

Gjorde så här igen. Men nu var det inte fest och sommarnatt. Nu var det grå vardag och onsdag och ledig förmiddag innan jobbmöte. Så när jobbmötet började kom jag dit med stora läppar. De var stora när jag gick också. Tog en sväng på stan. Sprang in i henne och pratade skvaller. Pratade Lindsay Lohan bildgooglingar och tankar jag inte tänker skriva här. Nåja.

Men de här läpparna. Inte sög jag burk denna dag för att jag mår toppen. Inte känner jag mig toppen heller. Inte kan jag skylla på Isabelle Adjani även om jag vill. Men det var längtan bort och sedan längtan till att se ut som den unga Isabelle som satte burken kring min läppar och sedan gjorde att 75% av dagens tankar kretsade kring om jag är snyggare i dessa läppar och om de kommer ge hångel och om det är värt det, att en dag lägga ner några tusen och få dem uppumpade en längre tid.

Åh, yta ger ibland bara rastlös vilsen olycka.

Mysan och jag tog en promenad igår. Vi mötte regn, hagel och solsken där ute. Ett tag sökte vi skydd på östra station, vi åkte hissen tre gånger, första vändan var vi upptagna av kortet här nedan, så vi missade själva resan. Hissresan är sne med fönster åt det håll man åker och åt det håll man lämnar.

Vi köpte take-away kaffe i pappmuggar med plastlock på finas på Ålidhemcentrum. Vi fick en flashback, vi mindes då vi sprang omkring på stan och lekte Lindsay Lohan med take-awaykaffet i högsta hugg, ett kaffe vi sedan bytte till Cola Light. Det här var år sen, innan mysan blev tvåbarnsmorsa, innan vi fyllt trettio. Innan en hel del grejer faktiskt.

förövrigt är jag i en period av att inte klä mig så snyggt. Som ett avstånd från chict. Som ett nedtramp i ungdomsmode jag är för gammal för. Resultat är ändå att jag ser ut som en avdankad medelålders skådis som haft sin peak med ett nästan genombrott för femton år sen och nu bara drar runt utan koll, utan hopp, utan mål. Snart ska jag börja klä mig snyggt igen.

Jaan Pehechaan Ho

Det här är Marcello Mastroianni, han spelar kändisreporten Marcello i La Dolce Vita där han dras mellan alla kvinnor, den otrolig olyckliga försummade flickvännen, den sorgsna vänninan, den blonda filmstjärnan mfl. Alltid redo för nya erövringar där fantasier om ett lyckligt liv med mening spiras, erövringar som bara fortgår och ännu en ändlös natt på ännu en ändlös fest med samma vanliga människor som jobbar hårt på att ha roligt blir resultatet.

Och Marcello, så full av sig själv, så rörande, den ena stunden självsäkra, nästa fylld av drömmar om kvinnan framför honom, så löjlig och ivrigt uppvaktande, eller i nästa så trött och less på kvinnan framför honom, med flackande blick redo för nytt. Och Marcello Mastroianni gör det så levande och bra.

Igår träffade jag syster Signe innan arbetet på kvällen. Vi hamnade på universitetet efter en promenad. Där drack jag en kaffe, Signe drack ett vatten, hon åt en smörgås. Sen hade hon föreläsning eller seminarium eller vad det nu var. Vi skildes åt.

men åh james dean
men åh elizabeth taylor

Så klart är jag berövad min nattsömn efter en sådan dag. En dag av huvudvärk och kräkningar och sömn. Att livet kom mig tillbaka först efter arton på kvällen gör denna natt rolös. Vid tre somnade jag, in i en dröm jag fort försökte vakna ur. En dröm av att någon var här, hörde hur ytterkläder hängdes av. Så klart vill man vakna då, men inte fick jag upp ögonen. Sen började den som var här trycka mig mot väggen, var rädd att bli kvävd och önskade verkligen vakna. Men ögonen ville inte slå upp locken. Tillslut lyckades jag och allt ljud byttes till tystnad. Mitt hem var öde. Det var ingen här, ingen mer än mina katter varav en snusade varmt vid min mage. Klockan var inte mer än 03:45.

Nu kände jag pulsen, nu strömmade svetten. Försök att somna under klibbigt täcke mot klibbigt lakan med mig klibbig emellan.
Så gav jag upp, steg upp, värmde mjölk med honung och anar en grå gryning bakom gardiner.