Meteoritregnet.

Jag och Marie såg dom ute på bryggan. Vi satt på en bänk i land. De glänste blöta och solbruna, nyss uppstigna ur älven. Dom kändes som det mest idylliska och vackra jag sett i sommar. Jag fantiserade om hur dom haft det, alla bad dom tagit, de flörtar dom haft, de nätter dom dansat och festat, de resor dom gjort. Jag tänkte att så där hade jag det när jag var ung. Hur vi hängde ihop varma av solen. När jag tänkte vidare kunde jag inte minnas något tillfälle eller personer, bara en aning, en känsla, kanske en önskan om att det var så.

Kl 19:30 lämnade vi vår plats på bänken vid älven. kl 22 var vi tillbaka. Vi gick ut på bryggan och la oss, såg upp mot himlen. Spanade efter meteoritregnet som skulle ske. När vi spanat ett tag mot himlen började vi se stjärnorna. Efter en stund till såg vi meteoriterna fara fram. Vissa blixtrade till och brann ut, andra gick att följa med blicken, se hur de ryckigt for fram för att sedan slockna. Över vattnet kom musiken från stans klubbar. Älven gav från sig en stank. 

Fullmånen reste sig hastigt, bländande och lyste upp molnen som legat transparent mellan oss och meteoriterna, men som i månskenet blev en tjock, fluffig matta som skymde rymden. 

Vi gick i land. Vi gick hem.