Fick i onsdags ett sms från mitt arbete om att imorgon, alltså torsdagen, och på fredagen skulle vi kunna ta tredje sprutan på dropp-in på Campus. Blev direkt dramatisk och tänkte att om jag hittills mått sämre för varje spruta hur kommer jag då inte må av den tredje.
Jag jobbade natten efter den första sprutan och som tur var så var jag då ännu på Covid-avdelningen och den var lugn och vi var två personal och en sköterska så att jag låg däckad och huttrade i en fåtölj gick bra, för hem orkade jag inte gå då. Och jag tog alvedon och den hjälpte efter en timme och då fick jag en timmes lugn innan frossan kom tillbaka och under den timmen då jag kunde vara till nytta var den knepiga farbror som tydde sig till mig alltid uppe och jag satt och fikade med honom.
Efter andra sprutan var jag ledig, låg i min soffa framför en film som jag berättade handlingen högt för mig själv för att avleda mina tankar från smärtan i benen och frossan som satt kroppen i gungning. Jag berättade hur Goldie Hawn skrek och skrek och föll och tjafsade och hur sexig hon var och hur Mel Gibsons rumpa teasades innan den tillslut visades och hur de åkte motorcykel och hur Goldie Hawn skrek ännu lite mer.
Gick dit på Tordagen efter lunch. Fick min spruta. Frågade om jag kommer må dåligt av den tredje när jag mått dåligt av de två första och de sa att så behöver det inte vara och i väntrummet efteråt träffade jag Shoibe från mitt jobb och vi bytte några ord och när min kvart av vila och avvaktan på allergisk reaktion gått gick jag till Ålidhems centrum och handlade mat och godis för att ev bli sjuk och svag.
På natten vaknade jag och mådde illa. Rastlösa ben som spred sig och blev till frossa och trots att jag knappt kunde ligga stilla visade tempen knappt någon feber och efter nån timme kräktes jag och ca en timme efter det kunde jag åter ta lite alvedon och så somnade jag framåt morgonen och vaknade till en fredags eftermiddag då jag var mycket trött och ömklig och kände mig svag och oanvändbar och i telefon beklagade mig till vänner och syster och mamma över att jag mår så mycket sämre av sprutorna mot Covid än vad jag gjorde av själva coviden och alla tyckte de synd om mig och jag kände mig tapper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar