För en vecka sen åka jag med Ida ut till havet och badade. Det blev på kvällen och dagen hade varit varm. Kvällen var varm. Vi åkte på en smal snirklande väg kantad av låga tallar och någon gran på mark som nästan är platt. Vi ställde oss vid parkeringen och gick en liten bit på en stig kantad av höga granar. Stranden ligger i en vik och nu låg den i skugga. Små lätta vågor som bröts mot stranden var det enda ljudet. Utom våra röster. Vi tog tid på oss att gå ner i vattnet, sakta ut. Som att vattnet var iskallt, men det var det inte. Det var varken varmt eller kallt och efter att ha stått där en stund och sett en liten båt åka förbi, sett på molnen som formade sig likt en fluffig vinddriven svamp över Umeå och skämtat om at tummen nu var utplånat, doppade vi oss i det gulaktiga osalta vattnet i den lilla havsviken. Vi simmade lite runt, jag höll mig på det grunda. Vi gick upp igen. Bytte om, gick till bilen och åkte hemåt och jag var lycklig.
Nästa sommar ska jag bada mer. Måste hitta en rutin. Inte falla in i apatin. Lära mig att bada själv.
Dagen efter blev himlen tung och tjock. Igår blev jag kall om händerna under en promenad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar