Mitt hjärta bultar till, hårda slag som känns i halsen och sen kommer oron. Ett tryck, en yrsel. Eller är ordningen tvärtom. Kommer oron först, sen trycket och yrseln och så de hårda hjärtslagen? Jag vet inte. Jag hoppas nästan det, det hade känts bättre. Att oron ställer till det istället för hjärtat.

Jag minns somrar då bad och sol och klippor under fötterna kändes i kroppen. Hur vinden vid havet satt sig i öronen, inte som en ofrånkomlig tinnitus, utan som ljudet av liv. Hur min mage förvandlades till en persika av solen, hur fjunet blev vitt mot den mörknande huden. Hur huden slutade vara transparent och slutade avslöja alla ådernät och spruckna blodkärl som ligger under den. Hur huden blev mjuk och kroppen behaglig att leva i. 

Gått promenader i gammliaskogen, träffat vänner, sett utställningar på Bildmuseet och Västerbottens Museet och sett massa serier. Stundvis är allt underbart och sen dystert och så underbart igen. Som en minutslända, som en himmel med utspridda mörka moln som snabbt skuggar solen. Min sinnesstämning pendlar snabbt och av små saker. Sorgsamheten som drabbat mig där jag ligger i fåtöljen och den glädje jag känner när jag rest mig och gått in i mitt kök över att just ha ett kök för att där åter bli deppig över något och  gå tillbaka till fåtöljen och bli glad över att ha två fåtöljer och en soffa och en massa vackra tavlor i ett vardagsrum. Så håller det på, dagarna ut, dagarna in.