Har en plan att fortsätta vara ångestfylld och självupptagen samt missförstådd konstnär här, men idag blir det en paus från i alla fall ångesten och missförstådd konstnär. Idag var en bra dag.
Igår skickade Yuliya ett meddelande och frågade om hon fick bjuda mig på bio. Vi sås en stund innan, fikade på Kulturbageriet. Hon var idag den ångestfyllda, självupptagna samt missförstådda konstnären. Hon oroade sig för sin framtid som filmskapare, hon ville få göra vackra filmer med stor budget. Hon malde på. Och jag lät henne mala på. Sa att om hon bara kämpar så kommer det snart, sa att hon är så pass ung, blott 25, att det finns mycket tid kvar. Tid att ta det stora steget. Att lyckas.
Mindes igår, när jag pratade med min pappa, då han nämnde filmen Glädjekällan av någon anledning, att jag en gång satt mittemot Rickard Hobert på ett mingel, Glädjekällans regissör, och han höll en lång monolog om hur tuff filmbranschen är, hur folk tror att han får SFI-stöd till sina filmer, men att han alltid måste hitta andra vägar att fixa budgeten. Han malde på och kände sig förminskad och icke uppskattad.
Och där, mittemot Yuliya, tidigare idag, tänkte jag att denna tro att en förtjänar finansieringen, denna olycka över att inte få den, kanske är ett tecken på att en har drivet att bli just lyckad. För Rickard Hobert är ändå lyckad. Han gör film som når publik och vissa av filmerna vinner pris. Vad mer kan en begära av en karriär, iaf om en är 25 år och i början av sin.
Vi såg sedan filmen. Den var bra. Med små vardagsdetaljer som noga fångades växte en laddning. Kanske lite förutsägbar med en muslimsk pojke som blir radikaliserad. Men jag satt som på nålar.
Filmen tog slut och klockan var bara 17:15. Vi sa hejdå till varann och jag strosade runt i stan. Mörkt var det redan. Anna-Karin hade hört av sig, hon hade klippt luggen och jag förstod att hon också var på stan. Vi möttes upp utan för Burmans. Inne på Burmans spelade ett band jazz som nådde ut på gatan och där stod vi, bland den publik som inte fick plats inne i butiken. Vi gick en liten stund senare, stötte på Ingunn och jag påmindes om att Bastuklubben skulle spelas utanför Galleri Verkligheten och frågade om en kunde köpa biljetter i dörren. Messade min kusin Ida, hon ville gå och under den timme som nu var kvar gick Anna-Karin och jag till Elektra och tog en drink. Anna-Karin skulle gå på en konsert där någon gjort musik av melodierna i de västerbottniska dialekterna.
När jag kom hem senare, efter att ha suttit under en filt ute i den kyliga kvällen och sett kvinnorna genom en glasruta inne i bastun ha en gemenskap i denna feelgoodpjäs, messade jag och Anna-Karin. Vi var båda lite till oss över dagen. Som att staden visade sig från sin bästa sida. En idyll skapad av en kulturellt intresserad medelklass och att vi fått strosa runt där och må gott.
ps. Upptäckte att min Ica nära har en egen Cola som, utöver den öl de själva brygger. Som sagt, liksom skapat av en kulturellt intresserad medelklass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar