Den ljusaste natten var molnig. Följdes av en regnig morgon. Trampade hem. Blev inte särskilt blöt eller frusen. Trampade fort och ångade lätt när jag steg in i mitt hem.
Natten efter var ljus. Rosa och blå. En tunn skärva till måne. Orange strålade solen in och bländade, blev till ränder mot väggen genom persiennen. Trampade hem genom universitetsområdet. Tomt. Fåglar som kvittrade, tjöt och skränade. Intensivt grönt, men mer mättat nu än försommarens illiga grönska.
Trampade upp från Universitetsområdet, tog mig ut på den större vägen, en ung kille kom farande på en grön elsparkcykel. Han hade ord skrivna i ansiktet, jag försökte släppa förbi honom och det resulterade i att vi båda stannande och jag insåg att han försökte få min uppmärksamhet.Han frågade var han var. Jag sa var han var. Jag frågade vart han skulle. Han frågade vad jag hade gjort, hur gammal jag var, om jag hade en partner och vad jag skulle göra nu. Jag la på år, hittade på partner och barn och ett nyss fött barnbarn. Förstod av hans reaktion på mina svar att han letade sovplats och jag önskade honom lycka till och cyklade hem. Han försvann mot sjukhuset och universitetet.
Hemma sms:ade jag med Carolina. Som ofta om förr. Om åren på Ålsta. Det var jag som startat denna sentimentalitet denna morgon, en film som ska gå på bio igen, en klassiker, Akira, som flyttade mig tillbaka till vår gamla folkhögskola. Hon mindes inte det jag mindes.
Somnade.
Sov
Vaknade och solen gassade in. Åt, duschade, läste. Öppnade vädringsfönster och balkongdörren. Ljud av barn och måsar nådde in, studsade mjukt mellan rummen.
Två arbetsnätter kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar