Veckan gick. Pappa var här för ny läkartid på NUS. Jag var trött, ur fas, vakade av på måndagen och kom som aldrig tillbaka. Orkade inget. Min parkinsonsjuka pappa orkade mer än mig. Han ville mer än mig. Jag satte stopp, jag som bara vill dra för, gömma mig.
Vi gick promenader. Pappa pratade högt och jag med axlarna uppe vid öronen i stor vinterjacka, händerna i dess fickor, de stora termostövlarna på fötterna. Jag ville inte bli fotad men han tog kort, kort av mig bredvid snömassorna, kort när jag ligger i soffan med stirriga ögon och tre katter och smutsiga strumpor, kort när jag sitter och pluggar och samtidigt pratar och jag har aldrig varit så ful på bilder. Vaknade natten efter att han åkt och kunde inte släppa min grovhuggna fulhet. Mina manliga drag. Förbannade att könsdysforin aldrig verkar ta slut, att jag hamnade mellan två kön. Iofs bättre än att tillhöra det manliga men blev denna olyckliga kompromiss mellan vad jag upplever mig vara och vad jag fick med mig när jag föddes.
Jag klagade på bilderna för pappa delade dom på Facebook och han sa med sin ivrigt höga stämma att jag inte ska vara så känslig. Att jag skulle se andra kvaliteer i dem. Men jag såg inga andra kvaliteer i dem, de var ändå värdelösa, tråkiga, fula. Jag såg ut som en alkis som fått ett hem och nu satt i ett tidningsreportage och var en blandning av tacksamhet, hopp och oro att mista allt igen.
På fredags kvällen hade jag tvättid. 17-22. Himlen hann precis bli mörk när jag var klar 21:40. Tvättade i den långsamma vårvinterskymningen. Åh, det var underbart. Tvättid i tvättstuga är fortfarande bland det bästa jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar