Hillevi no.2

 Gjorde ett inlägg på instagram om att mormor är död. Tog bilder som jag fotade av ur de album jag och Agnes tittade igenom idag när vi var hos henne. Bilder av mormor som sitter vid rabatterna i Docksta och Vargträsk, som kramar om Signe och Agnes, som ammar min moster Åsa och när hon stöper ljus. 

Mormor älskade inte att vara mamma, hon var nog inte så förtjust i att vara mormor, iaf inte i början. Hon stannade hemma med barn fast hon ville arbeta och när hon var kring 40 år så började hon jobba igen. Hon hade tjänst på SEB och gjorde karriär och tjänade pengar på aktier. När vi var i sthlm så åkte vi pendeltåget in till Sergelstorg, gick genom SEBs svängdörrar och där pratade mamma med någon som antagligen meddelade mormor att vi var där och en dörr öppnades och vi visades upp till mormors skrivbord och senare ett eget kontor med mörkbruna träväggar och vi fick träffa en högre chef som skojade med oss och mormor hade skor med klack och glasögon i guldkedja runt halsen. 

Mormors skor var otroliga. Stilettklackar och nätta. Ett par var beiga och svarta, ett annat röda och gröna och svarta. Hon tog ett banklån för att köpa en päls. Jag har den pälsen nu. En spetsnutria. Hon gick ut och dansade med kollegorna och jag vet inte vem hon var när hon intog ett dansgolv under 70- och 80-talets stockholmsnätter. 

När morfar gick i pension, då var mormor bara 60 år, ville han upp hit igen. Han är född i Vargträsk i södra lappland och Umeå låg nog nära. Mormor gick i förtidspension trots att hon älskade att jobba och tjäna pengar. Hon tänkte att i Umeå där det inte är så långa avstånd kan jag klä mig snyggt, ha skor med klack och strosa på stan. Hon konstaterade fort att i Umeå klär sig folk inte snyggt och hon ville inte sticka ut och när 90-talet kom och scanbilar brändes så vågade hon inte bära sina pälsar längre.

Hon lyste upp av vuxna. Av att få besök. Både hon och morfar fick sån energi om jag hade med mig en vän. Särskilt Carolina. Carolina med sin solkyssta hud och naturliga skönhet imponerade stort. Hur hon dök ner i vattnet från båten och simmade i land med ett rep. 

Den enda låt jag minns att jag hörde mormor nynna på var Jag mår illa av Magnus Uggla. Hon hade inte lyssnat på texten, tyckte bara att den var svängig. Men jag tror att de kassettband min moster Lotta spelade in åt mig, de med Frank Sinatra, Billie Holiday, Bessie Smith, Fats Waller och som blev grunden till min musiksmak, var mormors skivor. 

Hon var stolt över dyra köp hon gjort, sånt hon handlat på NK för massa år sen. Hon skammade en om en själv köpte något dyrt, för hon var trots päls köpt med ett banklån ekonomisk och satt framför text-tv och höll koll på aktier och gav min farfar hans första aktier, inte för att han utvecklade den talangen något.

Som barn tyckte jag att hon kändes hård. När jag blev tonåring fick vi bra kontakt. Ibland åt jag lunch hos henne och morfar. Vi gick på bio och mormor skrattade så hon grät åt Peter Dalles Ogifta par. När hon en gång brände ett kastrull spagetti sa hon att detta var så pinsamt att jag inte fick berätta det för mamma. 

Då hennes lillebror blev alkoholist och dog av det innan han fyllt 60 så var det som att mormor alltid när hon tog sig ett glas, för hon tyckte om att ta sig ett glas till maten eller en fördrink, sa att hon inte var alkoholist. Och det var hon inte. En whiskey innan maten nån helg, ett glas vin till samma middag som börjat med whiskeyn. När morfar dött och mormor började bli dement uppskattade hon grannfrun som kom över med en flaska whiskey i rullatorn och så drack de lite ihop och sen klagade hon på att jag inte drack och sa: När Åsa kommer då kommer jag få dricka, för hon gillar ett glas vin. Inte för att jag förbjöd henne, men inte ville hon dricka själv. När hon en gång var sjuk på hemmet ditt hon flyttat och jag var över var hon så skamsen. Hon förbannade dagen som lett till denna dag och undrade vad folk skulle tycka om henne nu när hon gjort bort sig så och varit en fyllkaja. Hon trodde att hon var bakis och när jag förklarade att hon hade flunsan blev hon så glad och lättad. 

Framför mig, över en stol, hänger ett förkläde hon sydde när hon var 12 år, år 1938. Det är vitt och med röd tråd har hon broderat sina initialer, H. L. Hillevi Lundgren som hon hette då. Det har hängt över stolen sen jag flyttade hit. Fick det långt innan, använder det ibland, så det är fläckigt, men jag vågar inte tvätta det, det är så pass slitet att jag inte litar på att det kommer hålla en tvätt.