Jag träffade en vän för någon dag sen. Jag var så speedad. Som att jag aldrig riktigt var närvarande. Umgicks med andan i halsen. Dagarna efter, eller snarare nätterna, för de har varit två arbetsnätter nu, har jag varit andlöst tung i kroppen och knoppen. Som att stå upprätt och formulera något så enkelt som ett hej när en möter någon var en stor ansträngning.
Tror min trötthet är psykisk. Att min kropp inte alls var slutkörd, utan bara invaderad av mitt psyke. För nu, med de två arbetsnätterna avklarade och ännu ingen sömn, känner jag mig lätt i kroppen, speedad igen, ord i ett ivrigt flöde, en kropp med ett motstånd mot att sjunka ner i vila. Håret är inte längre smärtsamt tungt i sina rötter, huvudet och skulderbladen känns inte längre som bly att bära.
Ps. Igår på dagen, i min sömn mellan passen, så vaknade jag till kl 14. Då var det mörkt. Så oväntat. Luften var nästan brun. Luften kändes tät och trygg. Det var mycket vilsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar