På NK.

 Satt mig på NK. Hasselnötsbiskvi. Kaffelatte. 

Biskvin gör mina fingrar kladdiga. Skeden tar sig genom hasselnötslagret och smörkrämen men inte den fasta mandelbotten. Slickar mina otvättade fingertoppar från kladdet. Hämtar servett med Nya Konditoriets logga.

Matade stegen mot stan. Solglasögon och mössa. Köpte mascara, läppglans. Ner i Akademibokandelns underjord. Runt boktravarna och reaskyltarna rörde sig människor. Yngre och äldre. Köpte fyra tunna böcker. 

Sen gick jag hit till NK. 

I min fantasi där hemma skulle NK vara lugnt och tyst. Fann en ledig plats i en av sofforna vid spegeln . Runt mig vid nästan varje bord är kvinnor i pensionsålder. Alla verkar ha trevligt och mycket att säga varann. Ur sorlet uppfattar jag enstaka stavelser. 

Några bord bort ser jag ryggen av en i sammanhanget yngre man med dator och hörlurar. Tänker att jag borde ha hörselskydd istället. 

Med läsglasögonen på är allt bortanför min absoluta närhet i ett blurr. 

Jag kommer gå hemåt strax.

Mannen på cykeln.

 Det hade nästan slutat skymma, himlen var djupt blå, jag gick mot Ålidhem. Ett gällt skri hörs. Oavbrutet. En mänsklig siren. Jag vill inte gå åt det håll jag är på väg, det håll lätet kommer från. Snabbt närmar sig den höga gråten. Framför mig stannar en man på cykel. 

Han kippar efter andan. Jag frågar hur han mår. Han får inte fram ett ord, den nyss högljudda munnen gapar väsande i korta andetag. 

Jag vill inte stå där. Försöker greppa vad som sker, var han har sina händer, hans ryggsäck är öppen, ser en påse jordnötsringar, jag känner att de nästan två metrarna vi har mellan oss är bra

Så får han fram ord, snabbt och hetsigt i gråt om att nån anklagat honom för att ha kört på nån med cykeln och han säger att han är oskyldigt anklagad och att han just kommit från ett behandlingshem och  hans andedräkt bränner i min näsa. Jag säger att jag tror honom, att han inte kört på någon. Jag säger ta hand om dig. Jag säger hej då och börjar gå. 

Han har slutat gråta. Han andas djupare. Han säger inget. 

Jag går allt fortare, pinnar jagat iväg, vill skapa avstånd. 

En fredag i februari.

 Lite förvirrad över om jag fortfarande var sjuk. Tuggade i mig rågbröd och ost. Svepte en kanna te. Kände inget illamående, ingen mage som kämpade emot, ingen värk. 

Kokade spenatsoppa. 

Tog en dusch. En dust av något surt nådde mig. Lyfte min arm till näsan, luktade på den, luktade vidare, förde min näsa upp för armen, mot axeln. Det var min rena nytvättade hud som gav i från sig den unket syrliga lukten. 

Åt resterna av chipsen. Drack  upp den avslagna colan.

Gick ut i skymningen. Kl 16:15.

Frosten klädde ännu allt. Det blev överväldigande mjukt blåvitt mot ögonen, från alla håll. Mer lila för varje steg. Bakom träd såg jag en rosa sol sänka sig. 

Mötte E D. Vi bytte några ord. Han skulle ha spelning med sitt band på verket på kvällen. Vi skildes åt. 

Jag gick vidare. 

Trots 14 minusgrader lät stegen inte hårda mot snön. Knarret uteblev. Inget träd ingen vägg knäppte till. De minimala iskristallerna som klätt in allt förändrade ljudet av kylan. Mjukade upp. Dämpade. 

På Mingus köpte jag två böcker av Raymond Chandler - Mord, min älskling och Långt farväl. Köpte Den unge Werthers lidande av J. W Goethe. 

Gick hem via Coop. Balsam schampo smör. 

Kokade två ägg. Skalade dom. Äggen luktade ÄGG. Slog upp i min näsa. Fick mig att rygga tillbaka. Tog ut förpackningen. Kollade bäst-före-datumet. 24 feb. 

Åt två skålar med spenatsoppa och de kokta äggen. 

Magsjukan.

 Magen var konstig. Den tog energi. Bultade och ömmade och svällde. Inte som en ballong. Utan jäste till kompakt stenhård massa. 

Pga sista arbetsnattens rika och närgångna kontakt med äldres magsjuka kroppsvätskor ställde jag in min kväll, vilket var att besöka Signe på sjukhuset där hon opererats, bio med Linda och möta Sofia vid tåget just innan midnatt.

La mig. Vaknade darrande frusen in till benet och kopplade först inte att det var feber. Vinglade upp. Tog Alvedon. Vinglade tillbaka in under två täcken. Somnade om.

På morgonen läste jag meddelande från S att hon slutat blöda och får åka hem. Ringde mamma och bad med svag röst om cola med socker, chips och nyponsoppa. Skrev några meddelande med Å som också låg nyopererad på sjukhus. Tog Alvedon.

Slukades av sömnen. När jag vaknade var nattskjortan drypande blöt av svett och det hade blivit mörkt och jag längtade efter Colan mamma skulle komma med. 

I en timme längtade jag rastlöst muntorrt efter colan. Så plingade det på dörren och jag slet åt mig påsen och korkade upp. 

Kvällen gick. Alvedon, banan, cola, chips, rågbröd, Alvedon, cola, banan, chips, cola, rågbröd.

Såg båda Rosa pantern-filmerna med Steve Martin som Clouseau. 

Gick ut på balkongen. Kylan är fuktig och dimman hade landat på grenar, stammar, lyktstolpar, husväggar, bilar, blivit till kristaller som klätt allt i ett frostigt ludd. Tänkte att det inte finns något vackrare än kyla och snö.