Lite midsommarhelg.

Årets kortaste natt var molnig. Grådassigt mörk. Följdes av en regnig morgon. Trampade hem. Blev inte särskilt blöt eller frusen. Trampade fort och ångade lätt när jag steg in i mitt hem.

Natten efter var ljus. Rosa och blå. En tunn skärva till måne. Orange strålade solen in och bländade, blev till ränder mot väggen genom persiennen. Trampade hem genom universitetsområdet. Tomt. Fåglar som kvittrade, tjöt och skränade. Intensivt grönt, men mer mättat nu än försommarens illiga grönska. 

Trampade upp från Universitetsområdet, tog mig ut på den större vägen, en ung kille kom farande på en grön elsparkcykel. Han hade ord skrivna i ansiktet, jag försökte släppa förbi honom och det resulterade i att vi båda stannande och jag insåg att han försökte få min uppmärksamhet.Han frågade var han var. Jag sa var han var. Jag frågade vart han skulle. Han frågade vad jag hade gjort, hur gammal jag var, om jag hade en partner och vad jag skulle göra nu. Jag la på år, hittade på partner och barn och ett nyss fött barnbarn. Förstod av hans reaktion på mina svar att han letade sovplats och jag önskade honom lycka till och cyklade hem. Han försvann mot sjukhuset och universitetet. 

Hemma sms:ade jag med Carolina. Som ofta om förr. Om åren på Ålsta. Det var jag som startat denna sentimentalitet denna morgon, en film som ska gå på bio igen, en klassiker, Akira, som flyttade mig tillbaka till vår gamla folkhögskola. Hon mindes inte det jag mindes. 

Somnade.

Sov

Vaknade och solen gassade in. Åt, duschade, läste. Öppnade vädringsfönster och balkongdörren. Ljud av barn och måsar nådde in, studsade mjukt mellan rummen. 

Två arbetsnätter kvar. 

Från Villanäs.

 Vi cyklar hemåt. Den för varje år allt smalare rakan, de spröda träna, slyet, som smular sönder asfalten. Klockan är efter 23. Kvällen lika grå som dagen, aningens mer skum. När rakan är slut snirklar vi på en större väg, alltid öde. Svänger av på grusvägen, åter snirklande. Sen nästan en stig nära älven, ivrigt grönt runt oss, doft av brännässlor, insekter som fastar i ögonfransar, läppglans, ansiktets fukt. Så är vi i stan. Luften blir torrare. Hemvägen som alltid går snabbare och Nina som påpekar att det nästan bara är nedförs. Så då är det dit nästan bara uppförs, men lite i smyg, så en luras tro att det är plant. 

Nattarbetet.

Det var en lätt irritation i mig under mina fyra arbetsnätter. Som att jag var stum inbords. På gränsen till vass, elak, obrydd. Ansträngde mig för att låta glad, vänlig, inkännande, varm, men hörde hur orden kom ut platta och kalla. Vänliga fraser som pilar. Fraser som aldrig blev sanna. Ibland överspelat käcka. 

Under några veckor satt jag hos tre personer när de dog. Var med och gjorde iordning en fjärde persons kropp. Äldre människor vars liv tog slut. Så som det ska vara. Men så många så tätt på. Jag tror det tog. Jag minns inte alla människor jag sett dö. Alla dessa livslut som skett och där jag suttit vid deras sida, varit med dom de sista timmarna. Att ett helt liv tar slut. Ett långt liv. Som jag inte vet mycket om. Lärt känna dom när de varit sjuka och åldrade, eller träffat dom för första gången just innan. Och lukterna. Den döende kroppens lukt och den döda kroppens lukt. Fönstret vi öppnar för att släppa ut själen. Och för att vädra. De strukna lakanen vi bäddar sängen med. Allt vi plockar bort. Hur rummet görs iordning.

Cyklade två av nätterna till arbetet. Höll mig passivt hemma, så cykeln fick det bli för att hinna. Trampade genom öde gator vilket var förvånande, för det var Yranhelg och det brukar vimla av folk. Av unga folk som är rusiga. Men söndagkväll gick jag och på måndagen hoppade jag på en buss då jag åter var ute sent. 

Det är grönt som sommar, men luften är frisk och klar, inte mättad av värme. 

Junis första dar.

 Drömmer vidare om nätterna. Förra om inredning och min bror och brorsbarn. Denna om en flygplats i snöstorm, J dök upp som jag inte tänkt på på evigheter, en flight till New York och magknip. 

Igår gick jag inte utanför dörren. Brände något i en för het stekpanna och hemmet fylldes av os och brandlarmet tjöt två gånger. Jussi och Majsan rusade i skräck genom lägenheten och gömde sig under soffan. Öppnade vädringsfönstren i alla rum och sval luft trängde undan dimman.

I förrgår fikade jag med Chad. Chad har ett driv. Livet kändes hoppfullt när vi satt under kulturbageriets glastak och han höll låda och berätta om kommande kortfilmen och fundraisingkampanjen för långfilmen han ska göra. 

Livet kändes också hoppfullt för alla människor runt oss. Hur de sitter och skriver på datorer, samtalar, dricker kaffe, äter något, hur andra går in och ut ur delikatessbutiken, hur baren tycks samla kraft inför kvällen, hur mjukt ljuset blir när det når ner genom glasat från himlen ovanför oss, vill använda ordet strila men det känns gjort, hittar dock inget annat, är begränsad.

Kl 14.30 såg vi Wes Anderson nya, Folkets bios stora salong, Chad och jag och en äldre herre. Vi log filmen igenom. Wes är väl det töntigaste en kan se i dessa dar, men jag njöt av varje bildruta, av varje välskräddat plagg, av varje småroligt skämt. När filmen var slut hastade jag över till Filmstaden och använde 700 poäng till att se senaste Mission Impossible och njöt när stolen skakade till av ljuden och Tom Cruise räddade världen.

Cyklade hem genom kylig blöt luft. 

En till dröm.

 Är i nån dimma. Sen nån vecka tillbaka. Kanske en månad. Eller mer. Stannade av. Att lyfta en arm blev ett projekt. Så mitt liv stannade. Det lilla som sker pressar jag ur mig.

Och då kom drömmarna. De nattliga. De i sömnen. Där sker ett liv.

I natt drog jag runt i en stad med två vänner. Vi ses inte längre, vi var aldrig en trio, de var kanske en duo, de hade en gång ett band. Jag var deras vän. Men i drömmen var i en trio, så självklara ihop. Staden var gammal, gränder, torg och restauranger. Mötte vänner, gamla kollegor, Mona från Haga och min två vänner drog vidare för jag var bara tvungen att prata med Mona. Sen slöt jag upp med de två igen. För vi drog runt mellan kulturevenemang. En bar som visade film bl.a. och ett regn utanför.

Jag var nån i drömmen, nån som orkade och som var sedd. Det var livet innan alla fick barn. Det var span och flört och närhet. 

Vaknade håglös och medelålders.  Googlade en av personerna som gett mig uppmärksamhet i drömmen. Fann en minnessida, klickade mig in, men det var bara en namne. Den jag sökte efter bor i radhus såg  jag lite scroll ner.