Det var en lätt irritation i mig under mina fyra arbetsnätter. Som att jag var stum inbords. På gränsen till vass, elak, obrydd. Ansträngde mig för att låta glad, vänlig, inkännande, varm, men hörde hur orden kom ut platta och kalla. Vänliga fraser som pilar. Fraser som aldrig blev sanna. Ibland överspelat käcka.
Under några veckor satt jag hos tre personer när de dog. Var med och gjorde iordning en fjärde persons kropp. Äldre människor vars liv tog slut. Så som det ska vara. Men så många så tätt på. Jag tror det tog. Jag minns inte alla människor jag sett dö. Alla dessa livslut som skett och där jag suttit vid deras sida, varit med dom de sista timmarna. Att ett helt liv tar slut. Ett långt liv. Som jag inte vet mycket om. Lärt känna dom när de varit sjuka och åldrade, eller träffat dom för första gången just innan. Och lukterna. Den döende kroppens lukt och den döda kroppens lukt. Fönstret vi öppnar för att släppa ut själen. Och för att vädra. De strukna lakanen vi bäddar sängen med. Allt vi plockar bort. Hur rummet görs iordning.
Cyklade två av nätterna till arbetet. Höll mig passivt hemma, så cykeln fick det bli för att hinna. Trampade genom öde gator vilket var förvånande, för det var Yranhelg och det brukar vimla av folk. Av unga folk som är rusiga. Men söndagkväll gick jag och på måndagen hoppade jag på en buss då jag åter var ute sent.
Det är grönt som sommar, men luften är frisk och klar, inte mättad av värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar